Medmänsklighet är mänskligt

Jag har aldrig tidigare talat om tro på denna blogg. En del av er som läser detta känner nog inte till den förändring jag genomgått de senaste åren. Egentligen vill jag inte annonsera det så här, men på grund av en krönika av Marcus Birro blir det nu så. Jag är inte längre troende. Jag kommer inte diskutera det mer här nu, men om någon ha frågor är det bara att fråga. En sak måste jag dock säga. RFG – ni har varit min extra familj och jag är oerhört tacksam för att ha fått växa upp med er. Ni kommer alltid ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Nu tillbaka till anledningen till detta blogginlägg. Det senaste året har det varit många som länkat till Marcus Birros krönikor på facebook. Jag har då läst dem, och finner att jag ofta blir upprörd. Anledningen till att texterna skapar denna upprördhet hos mig är konsekvenser texterna får. Vid en snabb läsning verkar de fina och bra. Birro står upp för människovärde, helighet och tro och blir upprörd över människor som behandlas illa. Men när jag funderat djupare över varför en del texter gjort mig upprörd har jag funnit att det är konsekvenserna av det han säger som upprör mig. Den text som nu senast cirkulerat på facebook är en text från 16 november. Visst låter mycket i denna text fint. Denna utveckling med privatisering av vård och vårdskandaler vi ser är fruktansvärd. Flera andra av Birros krönikor tar även de upp viktiga ämnen, så läs för all del. Det jag uppmanar till är helt enkelt att läsa en gång till, och tänka efter vad det han skriver får för konsekvenser.

I en text tidigare förra året, som också den länkades flitigt till på facebook, skrev Birro om en tid i Italien. Han skriver om när han stod i S:t Peterskyrkan, att även den utan tro blir berörd där. När han står inför Vatikanens storhet och skönhet kan han inte förneka gud. Här blir jag fundersam. Katolska kyrkan och Vatikanen har i århundraden skott sig på människors bekostnad och tjänat (och sitter på) oerhörd rikedom. För mig är den inte ett tecken på guds storhet eller en ”storslagen hyllning till tron” som Birro skriver, utan en symbol för hur några få fått mycket på de stora massornas bekostnad. I Birros ögon är Vatikanen är en hyllning till gud, men när ett företag tjänar pengar på misskötsel av äldre beror det på sekularisering. Hur är Vatikanens guld annorlunda än VD:ns bonus? Hur kan den ena upphöja gud och den andra visa på att tron på gud försvunnit?

Birro skriver att våld och respektlöshet mot människors värde beror på sekularisering. Konsekvensen av detta blir att han säger att utan en tro på gud kan en människa inte vara moralisk och handla medmänskligt. Han nämner två anledningar till detta. Det första är att om man inte tror på gud så tror man inte att människor är skapade till en avbild av gud och alltså har de inget värde. Det andra är att om man inte tror på gud så tror man att ingen ser en och att ingen dömer en och alltså har man ingen motivation till att vara god. Jag jobbade länge inom äldrevården och utbildar mig nu inom barnomsorgen. Jag behandlar människor med respekt och värde inte för att de skulle vara avbilder av gud utan för att de är människor, precis som jag. Jag behandlar människor med respekt och värde inte för att jag är rädd att någon ska se och döma mig utan för att jag tycker att de är värda det, för att jag vill behandla dem så bra som de förtjänar. Jag gör det inte för att någon gudom säger till mig att göra det, utan för att jag vill. Inte av skuldkänslor eller skyldighet utan av kärlek och respekt. Birros två argument hållet inte. Moral, medmänsklighet och respekt för människors värde finns även utanför kristendomen. Jag har i mitt liv träffat många underbara, kärleksfulla, självuppoffrande människor. En del av dem troende på någon gud, många inte troende. Jag har också träffat själviska människor som behandlar andra illa. En del troende, andra inte. Birro har självklart rätt i att vara upprörd över när människor behandlas fel. Det blir nog de flesta av oss. Men hans slutsats om orsaken till denna misskötsel och respektlöshet stämmer inte. Hur man behandlar människor handlar om människosyn, inte gudstro. En gudstro influerar människosynen, men inte på det sätt Birro beskriver, att gudstro = god människosyn, och ej gudstro = dålig människosyn.  De flesta icke-troende har en människosyn som bygger på medmänsklighet och allas lika värde. Girighet och själviskhet finns hos icke-troende såväl som troende.

Genom det Birro skriver får vi en skymt av hans människosyn, en människosyn han säger sig ha på grund av sin gudstro. Han tror att utan gud kan en människa inte vara god. Utan gud kan en människa inte vara medkännande och hjälpsam. Han menar att utan tro på hans gud kan jag inte se människors värde och behandla dem väl. Utan tro på hans gud blir jag och andra med mig själviska, giriga människor. Utan tro på hans gud finns ingenting längre som hindrar mig från att ljuga, stjäla och mörda. Hans människosyn är att utan tro på hans gud kan en människa inte vara god. Jag håller inte med om denna människosyn. Min människosyn är att möjlighet till godhet finns inom varje människa – oavsett tro, kön, etnicitet, sexuell läggning osv. Medmänsklighet är mänskligt, det finns hos oss alla. Birro skriver att enda vägen tillbaka till anständighet är vägen tillbaka till gud. Kan vi då som inte tror inte hjälpa till på väg mot denna anständighet? Räknas inte min och min nästas godhet om dess orsak är medmänsklighet istället för gudstro? Jag tror att vägen tillbaka till anständighet går via människosyn, inte gudstro. När vi ser vårt eget mänskliga värde kan vi även se andras. Att ge barn en tro på sig själva och en tro på mänskligheten – att godhet och värde finns hos alla – är en början.

Konsekvensen av det Birro skriver - att man inte kan vara god och medmänsklig utan en tro på gud - är helt enkelt inte sann. Att inte ha en tro på gud betyder inte att man automatiskt behandlar människor illa. Att man har en tro på gud betyder inte att man automatiskt behandlar alla människor väl. Det tror jag vi alla kan hålla med om genom att tänka på de människor vi mött i våra liv, men också genom att se till historien och till de konflikter i världen som finns idag. Annars kan vi ju göra som Birro, ställa oss i S:t Peterskyrkan, men istället för att bara ta in storheten ta det ett steg djupare och fundera även över vad den säger oss om människovärde.

Marcus Birro, jag kan vara god utan din gud. Jag kan älska utan din gud. Ta inte min medmänsklighet ifrån mig för att jag inte tror som du.


Forts. Medmänsklighet är mänskligt

A new year, a new blog.

So, I redid my blog. Got sick of the old one. Also, it was on my old email which was a bit annoying. We shall see if I will manage to be a bit more consistent with this one. What it will be about? Hmm... good question. Everything and nothing. This and that. Probably quite a bit of educational issues, since my thoughts often revolve around that.
We shall see.

Anyway, happy new year.

A sign I picked the right profession (3 april, 2011)

En engelsklektion med tre tjejer i 6:an.
Tjej: Jag hatar engelska!
En och en halv timme senare...
Tjej: Det här var ju riktigt roligt. Den bästa engelsklektion jag haft.
Jag: Jag sa ju att det kan vara kul med engelska.
Tjej: Du hade rätt. (Paus) Fan också!


An English lesson with three girls in 6th grade.
Girl: I hate English!
One and a half hour later...
Girl: This was actually fun. The best English lesson ever.
Me: I told you English could be fun.
Girl: You were right. (pause) Damn it!

När blir man vuxen egentligen? (20 februari, 2011)

När blir man vuxen egentligen?
Läser kurslitteratur om utvecklingspsykologi. Om ungdomstid och ungdomskultur som ett relativt nytt fenomen. Och kanske något som gör det svårare för ungdomare att bli vuxna då ungdomstiden har blivit längre och mer utdragen, gränserna suddigare.
När jag blev tonåring trodde jag att jag skulle känna mig vuxen när jag blev 16. När jag blev 16 flyttade jag vuxengränsen till 18. När jag blev 18 tänkte jag att jag blev nog lite mer vuxen, men mest med yttre, praktiska saker. Så jag bestämde att när jag blir 20 kommer jag känna mig vuxen. Men icke. Då träffade jag en kompis som var 25 och tänkte att hon är vuxen, så när jag blir 25, då... Nu är jag snart där och jag känner mig fortfarande inte vuxen, fast jag flyttat hemifrån för länge sen, gift mig och valt karriärväg. Så när blir jag vuxen? Vad är det att bli vuxen egentligen? 
Innan jag snurrar in mig i de frågorna minns jag morfar. Min käre morfar, som är över 80 år men fortfarande säger att i sinnet är han 18. Det kanske är överskattat att känna sig vuxen. Händer det så händer det. Annars blir jag som morfar. Och det är inte dåligt det.

Vintern kan vara bra den också (20 februari, 2011)

På sommaren älskar jag att gå längs Norr Mälarstrand. Idag älskar jag det också, fast det är en söndageftermiddag i februari. 
Solen lyser och det är vindstilla men bitande kallt. Klarblå himmel och vitt överallt. Det är mycket folk i rörelse, folk som joggar, föräldrar med barnvagnar och hundar som gör snön gul. På isen trängs skidåkare med barn och pensionärspar som går hand i hand. En hel flock med småfåglar kvittrar i ett träd. Det är vitt och ljust uppe, is och snö så långt ögat ser. Is som håller djur och människor uppe. Under deras fötter flyter vattnet mörkt och kallt men isen är tjock. Jag håller mig till vägen. Kanske jag vågar mig ut nästa år.
Jag tänker att det är vackert. Vackert med husen och isen och snön. Vackert med människor som trivs och njuter av sällskap och solsken. Det är en vacker stad vi bor i, fast det är vinter. 
Vintern kanske inte är så tokig trots allt. Inte bara i alla fall.

Välkommen in (16 februari, 2011)

Min värld är synlig bara för mig. Så som jag ser den syns den inte för någon annan. På samma sätt är din värld ett mysterium för mig, för mina ögon ser den utifrån.
Din värld är din, och min värld är min. I mötet mellan oss kan de överlappa varandra.
Men det mötet kan vara svårt, för ditt sätt att se på världen ifrågasätter mitt. Du vänder på det på ett sätt jag inte förstår, ställer frågor jag inte har svar på och tänker tankar jag aldrig har tänkt. Ditt ljus kastar ljus på mina skuggor, dina ögon ser saker jag inte sett.
Och jag gör samma sak med dig.
I mötet mellan oss skapas mening.

Det knackar på min dörr och du säger Ursäkta att jag stör. Du inte bara stör, svarar jag. Du rubbar hela min världsbild. 
Välkommen in.

Solens löfte (16 februari, 2011)

Det är dags att vakna upp ur vinterdvalan. Dags att kravla ur idet. Trots att snön fortfarande ligger vit på taken och vattnet är fruset runt ön är våren på väg. Skidspår varvars med spår från hundars tassar i snön på isen under bron. 
Jag har fortfarande inte vågat mig ut på den. Kanske nästa år. 
Men idag lyser solen. Luften är kall, men en sekund, en liten sekund när jag vänder ansiktet mot solen - så där som vi alla gör när den efterlängtade solen kommer fram - känner jag värmen mot ögon och kinder. En liten sekund är allt ljust och gott. Solen lyser in i mörka vrår, väcker tankar och idéer som rör sig och blir synliga, sträcker på sig som björnen som vaknar i idet. Sen viner vinden och kylan tränger på igen. 
Men snart, snart kommer solen och värmen gå segrande ur striden. Snart blir parkbänkarna fulla av människor med ansiktet vänt upp mot himlens strålande gudinna. Snart stannar vi på gatan och blundar och låter ljuset omsluta oss. 
Det spelar inte någon roll att snön ligger kvar idag. Idag kan jag njuta av den för solen sa till mig: 

Jag har inte glömt er.

Fram tills i lördags kväll var det höst (3 november, 2010)

Fram tills i lördags kväll var det höst. Träden var vackra, luften klar och ljummen och eftermiddagen ljus. När jag gick hem från skolan vid fyratiden var det ljust och jag hade hela kvällen framför mig. Fram tills i lördags kväll.
I måndags satt jag i skolan. Klockan närmade sig fyra när det hände. Någonting kändes konstigt men vi visste inte riktigt vad. Tills vi tittade ut genom fönstret.
Det var mörkt.
Klockan fyra.

När vi drog tillbaka klockan drog vi mörkret över oss.
Dags att gå i ide.
Solljus, vi ses i vår.

The car that spoke (12 maj, 2010)

It is fascinating to see how children learn things. What motivates and inspires them. We have tried to teach my nephew English words since he was two. He never wanted to. If we pointed at the airplane and said 'In English this is airplane', he would look strangely at us, laugh and say: 'Näää, flygplan!' We were going no where.
This changed last Christmas, right before his fourth birthday. We had bought him a car, a blue one. It was a speaking car. You pushed it down, it said an English phrase and then off it went! We bought it for two reasons: he loves cars and he loves the color blue. We did not even think about the pedagogical implications.
He liked the car when he opened it, but was distracted by all the other presents. It was not until a few days later we found out what he really thought. The entire family went over to my sister's place. As we step in the door there he is; waiting for us with a big smile on his face and the car in his hand. Before we even get a chance to take our shoes off he has put the car on the floor, pushed it down... and as it says 'Speed, I am speed', so does he! He does it a second time: 'The checkered flag is mine!'. And again, and again, and again. All the time with a big, proud smile on his face. He had learnt English! Then he turns to my husband and says: 'Bilen pratar samma språk som du!'. And yes, he was right. The car spoke that very same language. And now so did he. So he showed us again. And then one more time. And then again, again, again...
He heard English from a car and learnt it so that he could show us.
Fascinating. 
Adorable.

Sunday morning on the subway (11 maj, 2010)

It is an early Sunday morning in March. The sun is far from up; it is barely 5 am. Despite the early hour I am awake. I am already on the subway, on my way downtown. I have a long day of traveling ahead of me. We are going to England to escape the snow and not coming back until it is all gone. 
So I have a good reason to start my day so early. I am not really expecting to see any people out. I am not thinking twice about the people I do see, it is still too early in the morning. But then, as I sit on the train, I slowly become more aware of the people around me. As I sit there watching them step on and off the train, I realize that there is a big difference between them and me. I sit there with my big bag, prepared for travel. They are dressed up, party-dressed. Some have trouble walking. Some fall asleep on the seat. Laughter and loud voices fill the air.
For me it is Sunday morning. A new day has just been born.
They still live in yesterday. 
Future and past all in one moment, one early Sunday morning in March.

I'm cheering for the birds (21 februari, 2010)

I don't know if it will ever stop snowing. It is like the sky has opened and cannot close up again. Where is spring? Far away I suppose. Although I heard the birds chirping outside of my window one cold morning. They are trying to make way for spring, singing the snow away. No luck yet though.
I don't mind snow. I actually like it, but only a few weeks a year. Big snow flakes falling on Christmas morning is nice; white trees and a white layer on the ground to light up a dark winter day. I like that. But then it is enough. Now it is enough.
I need a long, warm summer to make up for it.
The other day I was out with the kids at school on their lunch break. I was out for about half an hour, prepared I thought, with gloves, hat and scarf. It is an understatement to say that it was cold: it was freezing. Luckily some of the kids wanted me to play with them; a game that involved a lot of jumping. Still, I was freezing. I shivered for the rest of the day. I simply could not get warm again.
I really need a long warm summer. Maybe I should help the birds sing the snow away.

A language dilemma (10 februari, 2010)

The table is set an early sunday morning in december. It is cold and dark outside, but inside warmth prevails. Extra chairs are squeezed in at the table to make room for the guests from far away. Well, maybe not far away, just from England; but guests nevertheless. So, extra chairs at the table, as well as extra plates and cups. A little girl, two years old, sits in her highchair at one end, laughing hysterically. Playing peek-a-boo behind the cereal box one of the guests has won her heart. Fascinated I watch the interaction; the sparkle in her eyes as he hides, her head thrown backwards as the giggle rises in her throat. To the little girl's content the game goes on for quite a while, until the performer decides it is time to direct his attention to the food placed before him. The little girl, not yet satisfied, calls: "Igen! Igen!" She does this in Swedish, as this is her first language. She gets no response, and again calls out for attention. "Igen!" She gets more and more frustrated as her lost friend silently keeps eating, oblivious of the little girl's efforts to get his attention. Puzzled she goes silent, not sure what to do. Her precious little mind is confused, as she is used to English speakers who know Swedish as well. In an attempt to lessen the confusion, and assure her that she is not being consciously ignored, I call for her attention: "Sweetheart! He does not understand you. He only speaks English, not Swedish". She stares at me, then looks over at him, as if carefully examining him. I can see that she is trying really hard to understand. Finally she turns her eyes back to me, with a look on her face saying: "That's just ridiculous! Why wouldn't he understand, I was using the right word!" But, realizing that he will no longer be her companion in the game, she decides that the yoghurt will do for now. Maybe next time he will understand, and not let such a silly thing as language stand in the way of her enjoyment.

Min systers kylskåpsmagnet (13 januari, 2009)

Det var en kall vinterkväll. Snö föll sakta och la sig på den redan vita marken. Onödigt kan tyckas. Jag gick vägen fram och höll uppsikt efter nummer sju. Någonstans på höger sida skulle det vara. Min bruna väska dunsade mot min sida för varje steg, med chokladasken djupt i sitt inre. Jag skyndade på stegen för att hinna in i sjuans trapphus innan porten slog igen efter en familj. Bort från kylan. Väl inne sökte mina ögon över namnskyltarna på väggen. Jag kände inte igen något av dem och började gå upp för trapporna. En våning i taget, tittade på dörrarna för att se om hennes namn fanns någonstans. Våning 4, våning 5, våning 6... vinden. Hmm. Jag ringde men fick inget svar. Ringde igen. Tur att jag var inne i alla fall. Ringde igen. Jag satte mig ner och väntade, tänkte att hon ringer tillbaka snart. Våning 5 var det, men hennes namn fanns inte på dörren. Jag kommer in, möts med kramar och ursäkter. Det gör inget, jag var ju innomhus! Jag tar fram chokladasken.
- Titta choklad! Vad bra!
- Vi tänkte att vi skulle va duktiga och inte ha efterätt, när vi ätit så mycket gott över julen...
- Men sen kom vi på att vi visst ville ha efterätt...!
- Vilken tur att du tog med choklad!
Efter middagen, med varsitt vinglas, njöt vi av god choklad. Sju sorter fanns det. Vilken skulle man ta? Vi löste det med att dela alla i tre delar. Blev chokladprovning, vin och goda vänner. Perfekt.
Som det står på magneten som sitter på min systers kylskåp: "Det bästa som finns är en god vän. Undantaget, en god vän med choklad."
Jag håller med fullständigt. Det gjorde nog de med.

Horisonten har suddats ut (23 december, 29)

Jag sitter på bussen söderut. Ett par timmars färd mot barndomsstaden jag lämnat bakom mig. På väg hem, men ändå inte.
Jo, fortfarande hem. Hem för julfirande.
Vi åker söderut, men vädret förändras inte. Landskapet är enhetligt hela vägen.

Det är vitt.

Helt vitt. Träden är vita och marken är vit. Till och med himlen. Allt är vitt och lysande. Jag undrar hur chaffören kan se vägen när horisonten har suddats ut.

En tur till Ikea (7 november, 2009)

Regnet faller hårt mot fönstret och gatan utanför. Klockan är knappt fyra men det skymmer redan. Mörk och kall är hösten. Skenet från den ensamma glödlampan i taket lyser upp en diskbänk full av disk – tallrikar, glas och grytor från flera dagar tillbaka. Har inte orkat, skjutit upp det gång på gång. Men nu måste det göras. 
Vattnet rinner, tar som vanligt lång tid innan det blir varmt. Sen blir det för varmt och jag får ta i med båda händerna för att vrida på kallvattenkranen. Balans i en läckande kran. Vattnet lägger sig i en cirkel runt den. 
Jag börjar med tallrikarna. Känner vattnet, skummet från diskmedlet, som sköljer bort smutsen. Precis som regent utanför. Tallriken glider i handen, jag tappar den nästan. Står stilla en stund med tallriken i handen. Jag får plötsligt en impuls att slänga tallriken i golvet. Se den splittras i hundratals bitar, bilda nya former, storlekar. Bitar som förut varit en, utspridda på golvet. Eller kanske ett glas skulle vara bättre. Jag håller upp det mot lampan, ser ljuset speglas, brytas. Att kasta ett glas i golvet, se ljuset reflekteras på ett nytt sätt, ett unikt sätt för varje glasbit. Men jag gör det inte. För då måste jag städa upp. Och jag måste sätta mig på bussen till IKEA och köpa 6 nya glas för 49 kronor. Jag har ju bara två kvar.

Regnet öser fortfarande ner, men disken är gjord. Jag tar ett sista tag med trasan över diskbänken. Då hör jag det. Ljudet av glas som går i bitar. Suck. Jag råkade stöta till ett glas så det gick i golvet. Bitarna ligger utspridda, med ljuset från glödlampan reflekterat i sig. Precis som jag tänkt det. Men ändå inte alls. Det var ju en olycka. Jag borde slagit sönder det själv när jag hade chansen.

The way I walk (3 november, 2009)

From the way I walk you might get the idea that I grew up in a dangerous place. Every few feet I turn around and look behind me, as if to check if someone was following me. The story behind this is far more boring than it could have been. I wish it was exciting and involved secret codes and mysteries and espionage, but at that time I was not involved in anything remotely of that sort. No one would have any interest in following me. People who know my family and me might assume that it was one (or a few) of my brothers who had scared me. Although that is not a bad assumption, in this particular case it’s a false one; my brothers had nothing to do with it. Before that day I had no worries when I walked. I simply walked, one foot in front of the other. Most of the time it was quite a delightful experience. Especially when I was on my way to my best friend, who lived only a block away. All I had to do was to step out of our front door, turn right when leaving our entrance, walk past the rest of our apartment building, cross a street (there were no cars allowed on this street, so my mom never had to worry) walk over the grass where you weren’t supposed to walk but everyone walked anyway cause it was faster, and then walk up the two stairs to her floor and ring the bell. She and her brother and her parents lived in the apartment to the left, her grandma lived in the one in the middle and a family I didn’t know lived in the one to the right. I never paid attention to that one, but at first the other two gave me trouble – their signs both read the same last name. At first I would always confuse myself in my own logic in trying to figure out who lived in which apartment. Sometimes I stood there for quite a while, hoping that my friend would randomly open the door and find me there, and I would laugh and pretend I just got there. After a while I came up with a strategy that made sure I never had to enter her grandma’s funny smelling apartment again. I realized that while her grandma’s door was all wood, the bottom part of my friend’s front door had a metal cover. Problem solved. Once I learned to remember which door was which.
It was right in front of that door I was forced to seriously reconsider the way I walked. Of all the hundred times I walked there, this one time was different. I did not notice it until I was walking up the first steps to get to the second floor; there were more sounds of footsteps than my own. As I turned around to face the origin of these extra steps I found myself standing face to face to a girl from our neighborhood who was a few years older than me. She stood there smiling, looking at me. For a second or two I just stared at her, wondering what she was doing there, who she knew who lived there, why she didn’t say anything and why she smiled like that. At last I was able to put my confused thoughts into words and asked her if she had a friend there to. She said no and kept smiling, as I started to feel a bit uneasy, trying to find any other reasons she could have to be there. After an awkward moment she said that she had come out of my building right after me, and since I didn’t notice her right away she decided to follow me to see how long it would take for me to notice her. She seemed to think it extremely funny that she had walked right behind me the whole time. I did not. That is the simple reason to why I turn around every few seconds when I walk. It has nothing to do with fear or any sort of actual danger, but simply me not wanting to be laughed at.

Tiden (29 oktober, 2009)

Tiden känns annorlunda här. Mjukare, mer följsam. Inte lika uppdelad och hård. Jag känner mig aldrig stressed att komma hem från skolan. Eller stressad till skolan. Fast jag ibland får skynda mig så stressar jag inte. Tiden är på min sida.
När jag kommer hem känns det som om jag fortfarande har hela dagen framför mig. Jag vill inte bara gå och lägga mig direkt, eller bara sitta och slappa, utan kan göra saker. Utan problem. Tiden är rundare och mer.

Två månader senare

Tiden är borta. Försvinner snabbare och snabbare. Försvinner med ljuset. Jag stannar upp ibland och stjäl en minut, men den försvinner fort in bland de andra. Små andningshål i en karusell som snurrar fortare och fortare. Dessa små minuter som jag önskar varade för evigt. Eller åtminstone hela dagen.

Det är rök i vårt kök (29 oktober, 2009)

Ibland när jag går in i köket luktar det rök. Jag röker inte. Vi röker inte. Men det luktar rök. Jag undrar vem det kommer ifrån. Är det någon som lutar sig ut genom sitt fönster och tar ett bloss i den kyliga kvällsluften? Eller röker han inomhus och låter röken leta sig genom ventilationssystemet in till oss? Jag vet inte. Men varje gång jag känner röklukten tänker jag: Vem är det som tränger sig in i vårt kök?

Pennan är stilla (29 oktober, 2009)

Jag sitter vid bordet. Det är mörkt ute. Mörkt och kallt. En ensam lampa lyser upp rummet. Pappret framför mig är tomt, pennan stilla. Det gör inget. Tankarna rusar. Formas och upplöses i ett. Jag måste vänta tills de stannar innan de kan fästas på papper. De vill inte än.
Det är så det är: det är inte jag som bestämmer. Om jag försöker blir det inte bra. Det måste vara dags. Kanske nu, kanske imorgon. Kanske inte alls. Det går inte att skynda. Så jag sitter vid bordet, med pennan i hand och stirrar ut i den mörka natten.