Första dagen på jullovet.
Mitt första jullov som lärare.
En hel termin har alltså gått. I somras kunde jag inte tänka mig den här dagen. Den var för långt borta. Ouppnåelig.
Men nu är den här.
Det har varit tufft, lärorikt, roligt, jobbigt, spännande och oerhört givande. Jag är inte samma lärare jag var när jag började och mina elever är inte samma elever de var i augusti. Vi har alla gjort framsteg.
Mycket har hänt och det finns mycket att berätta. Men en sak sticker ut. En sak bränner i mitt hjärta.
För samtidigt som jag fokuserat på mina första elever och alla utmaningar ettans första termin fört med sig, har en debatt om skolan dominerat medierna. PISA kom ut, och än en gång får lärarna ta smällen. Det är lätt att skylla på lärarna. Lätt för politiker. Lätt för dem att säga att vi måste bli mer engagerade. Mer nytänkande. Mer flexibla. Mer disciplinerade. Mer bedömande. Mer kontrollerande. Mer kreativa. Lätt att skylla på lärarna istället för att prata om minskade resurser. Större, heterogena klasser. Mer segregering. Sociala faktorer. Ekonomiska faktorer.
Det är lätt att skylla på lärarna. Lägga förändringsarbetet enbart på oss.
Jag har följt debatten på håll. Istället vänt min blick mot verkligheten. Skolans vardag. Både på skolan jag jobbar och i det utvidgade kollegiet genom det digitala skollyftet.
Och jag måste berätta något.
Mina kollegor kan inte bli mer engagerade. De är redan nytänkande och flexibla till tusen. De sliter och kämpar varje dag för att göra skoldagen så bra som möjligt för alla elever, de vrider sig själva ut och in för att nå fram till varje elev, för att hinna med, för att se var och en, för att möta alla behov - inte bara de kunskapsmässiga utan även sociala och känslomässiga. De har nya idéer de testar, ny teknik de använder, de följer forskning och utveckling för att förbättra sin undervisning, de granskar sig själva och varandra och jobbar ständigt för att vara de bästa lärare de kan vara. De jobbar varje dag för att hjälpa sina nyfikna, hårt kämpande elever att komma över, runt, under eller igenom alla de hinder som finns i vägen. De jobbar för att möta varje elev där de är och hitta sätt för att uppmuntra, motivera och leda just dem vidare.
Det är den slags lärare jag har sett. Den bilden har blivit starkare för varje dag under höstterminen. Det är lätt att skylla på lärare när man inte vet. När man aldrig jobbat där, när man aldrig känt tyngden av 20-30 barns utveckling på sina axlar. Det är lätt, Jan Björklund, att skylla på lärarna när man inte vill ta ansvar själv, när man inte har någon pedagogisk utbildning och inför förändringar trots att man inte vet vad man gör. Därför måste vi tala. Berätta hur det verkligen är. För det är inte lärarnas fel. Lärarna fortsätter kämpa trots att allt mer jobbar emot oss. För vi ser barnen. Vi ser deras utveckling och vet att vi måste fortsätta oavsett vad politiker och media målar upp för bild. För det är våra barn som drabbas, det är deras framtid det handlar om. Så vi fortsätter kämpa och vrida ut och in på oss själva för att räcka till. Tills samhället förändras eller vi kommer på ett sätt att klona oss själva.
Så till alla lärare som nu fått lite tid för vila.
Kämpa på.
Ni är ovärderliga.
Inte bara för våra elever utan för hela vårt samhälle.
lördag 21 december 2013
torsdag 21 november 2013
Om att upptäcka det lilla
Ibland går allt så fort. Man ska hinna med det ena och det andra, hantera konflikter, ringa föräldrar, städa undan, plocka fram. Arton händer i luften, arton röster som vill ha uppmärksamhet och stöd. Tankarna försöker nå till alla platser samtidigt och ändå vara stilla i ögonblicket.
För det är i de små ögonblicken mitt i allt det andra som miraklen händer.
Det är där en växande människa upptäcker att ett litet ord kan förändra allting.
Det är där en växande människa ser ett mönster i tal.
Det är där en växande människa ser ett värde i sin prestation.
Det är där en växande människa tänker ett steg längre och ställer en fråga som får oss alla att stanna upp och fundera.
Det är där en växande människa fylls av stolthet för att just hens arbete visas upp som exempel.
Det är där en växande människa nöjd kan pusta ut efter att ha kämpat och kämpat med en krävande uppgift.
Det är där en växande människa kan uppleva nöjet i att samarbeta och hjälpa någon annan.
Det är där lärandet sker.
I dessa små ögonblick som så snabbt rinner förbi.
Jag inser att det är dessa ögonblick jag vill fånga upp och lyfta fram.
För det är i de små ögonblicken mitt i allt det andra som miraklen händer.
Det är där en växande människa upptäcker att ett litet ord kan förändra allting.
Det är där en växande människa ser ett mönster i tal.
Det är där en växande människa ser ett värde i sin prestation.
Det är där en växande människa tänker ett steg längre och ställer en fråga som får oss alla att stanna upp och fundera.
Det är där en växande människa fylls av stolthet för att just hens arbete visas upp som exempel.
Det är där en växande människa nöjd kan pusta ut efter att ha kämpat och kämpat med en krävande uppgift.
Det är där en växande människa kan uppleva nöjet i att samarbeta och hjälpa någon annan.
Det är där lärandet sker.
I dessa små ögonblick som så snabbt rinner förbi.
Jag inser att det är dessa ögonblick jag vill fånga upp och lyfta fram.
onsdag 20 november 2013
Ibland kan man vara nöjd
I morse tränade mina ettor addition och samarbete samtidigt. Det var en spontanlektion då det jag hade planerat blev färdigt redan igår. Så vi räknade med hjälp av tärningar. Två och två. Jag tänkte att de nog skulle tycka att det var roligt, men oj vilken entusiasm det blev! De nästan kröp på bänkarna för att kunna se tärningarna och hjälpa varandra att skriva på rätt ställe. Det skrattades och pratades om hur lustigt det kan bli, till exempel när man råkar slå samma tal flera gånger i rad, eller när man slår samma tal som kompisen, eller när summan blir samma flera gånger fast man slog olika tal. Matematiskt språk på ett naturligt och otvunget sätt, för det var deras eget.
Efter en sådan lektion känns det verkligen som om man gjort något rätt.
Jag är glad.
Barnen är glada.
En bra dag för kunskap och växande helt enkelt.
Efter en sådan lektion känns det verkligen som om man gjort något rätt.
Jag är glad.
Barnen är glada.
En bra dag för kunskap och växande helt enkelt.
fredag 15 november 2013
Homonymer och tydliggörande av mål
Det är viktigt att eleverna vet vad det är de ska lära sig.
Att de vet vad som förväntas av dem.
Att de vet hur uppgifterna hjälper dem att nå dit de ska.
Att lärande- och bedömningsprocessen är genomskinlig och tillgänglig för dem.
Att vi har ett öppet lärande där de får möjlighet att ta mer och mer ansvar.
Hur detta görs blir väldigt annorlunda beroende på hur gamla eleverna är. Jag har funderat väldigt mycket på hur kunskapsmålen - det mina elever ska nå upp till, det de ska klara av - kan förstås av sjuåringar. Hur kan de tydliggöras för årskurs 1?
Jag har en idé.
En idé jag testar just nu. Så vi får se hur det går.
Jag har satt upp ett mål i klassrummet. Ett fotbollsmål. Där hänger vi sen upp fotbollar. I fotbollarna står våra mål. Våra kunskapsmål. Så mål i mål alltså.
Vi vill i mål med våra kunskapsmål.
Vi vill vinna, nå hela vägen.
Olika ämnen har olika färg. Vid lektionens/dagens/veckans slut samtalar vi om målen i målet och på vilka sätt vi tränade på dem. Eleverna har även ett mindre fotbollsmål uppsatt i sin bänk där de klistrar fast små bollar med kunskapsmål. Detta får de ta med hem på fredagen för att visa sina föräldrar. På detta sätt ges möjlighet för samtal kring lärande både i skolan och hemma.
I två veckor har vi nu använt oss av målen i målet. Barnen börjar sakta förstå vad det handlar om, och kan ge exempel på hur vi arbetat med de olika målen. De gör kopplingar de annars kanske inte skulle gjort.
Så vi fortsätter experimentet och ser vart det leder.
Ser om det gör det jag vill att det ska göra.
Ser om det öppnar upp lärandeprocessen för mina elever.
Att de vet vad som förväntas av dem.
Att de vet hur uppgifterna hjälper dem att nå dit de ska.
Att lärande- och bedömningsprocessen är genomskinlig och tillgänglig för dem.
Att vi har ett öppet lärande där de får möjlighet att ta mer och mer ansvar.
Hur detta görs blir väldigt annorlunda beroende på hur gamla eleverna är. Jag har funderat väldigt mycket på hur kunskapsmålen - det mina elever ska nå upp till, det de ska klara av - kan förstås av sjuåringar. Hur kan de tydliggöras för årskurs 1?
Jag har en idé.
En idé jag testar just nu. Så vi får se hur det går.
Jag har satt upp ett mål i klassrummet. Ett fotbollsmål. Där hänger vi sen upp fotbollar. I fotbollarna står våra mål. Våra kunskapsmål. Så mål i mål alltså.
Vi vill i mål med våra kunskapsmål.
Vi vill vinna, nå hela vägen.
Olika ämnen har olika färg. Vid lektionens/dagens/veckans slut samtalar vi om målen i målet och på vilka sätt vi tränade på dem. Eleverna har även ett mindre fotbollsmål uppsatt i sin bänk där de klistrar fast små bollar med kunskapsmål. Detta får de ta med hem på fredagen för att visa sina föräldrar. På detta sätt ges möjlighet för samtal kring lärande både i skolan och hemma.
I två veckor har vi nu använt oss av målen i målet. Barnen börjar sakta förstå vad det handlar om, och kan ge exempel på hur vi arbetat med de olika målen. De gör kopplingar de annars kanske inte skulle gjort.
Så vi fortsätter experimentet och ser vart det leder.
Ser om det gör det jag vill att det ska göra.
Ser om det öppnar upp lärandeprocessen för mina elever.
onsdag 13 november 2013
Det digitala skollyftet: uppgift 1 och 2
Tänkte ge mig in i det utvidgade kollegiet en sväng.
Genom det digitala skollyftet.
Vet inte än exakt hur mycket jag kommer hinna delta, men tänkte att det var värt ett försök i alla fall.
Jag heter Jennie och är nyutexaminerad lärare (juni 2013). Jag är nu mentor i en årskurs 1 i en söderförort till Stockholm. Min första klass alltså. Så det är mycket att stå i, mycket att sätta sig in i, mycket kring min lärarroll att lista ut. Jag har fantastiska kollegor på skolan som stöttar på många sätt, men blev nyfiken på hur detta utvidgade kollegium kan te sig.
Jag har under hela min utbildning vetat att jag vill använda digitala verktyg i min undervisning. En tanke som föddes tidigt var att använda en klassblogg. Detta för att öppna upp världen för mina elever, skapa motivation då andra kan se vad de gör, samt för att skapa närmare kontakt med föräldrar. Ni kan se mer och följa 1B:s kunskapsresa på www.barnenochbjornen.se. Än så länge är det jag som skriver och berättar vad vi gör, men tanken är att eleverna ska ta över mer och mer.
På skolan arbetar vi även en hel del med Ipads, för skrivträning, läsning, språk och matematik, något som är helt nytt för mig.
Mitt mål med att vara med i det digitala skollyftet handlar mycket om att lista ut den bästa användningen av klassbloggen. Hur får jag eleverna involverade på bästa sätt? Hur kan den bli verkligt deras redan i årskurs 1? Hur kan den användas för att skapa maximal motivation?
Jag är även nyfiken på andra digitala verktyg som passar att använda i åk 1, samt lära mig mer om upphovsrätt och sådant.
Jag hoppas att arbetet med klassbloggen kan inspirera fler lärare på skolan att skapa klassbloggar, om det visar sig bli ett lyckat experiment. För just nu är det vad det är. Ett experiment under mitt första år med min första klass. Ett experiment som kanske har större chans att lyckas med stöd från andra som försökt och lyckats.
Genom det digitala skollyftet.
Vet inte än exakt hur mycket jag kommer hinna delta, men tänkte att det var värt ett försök i alla fall.
Jag heter Jennie och är nyutexaminerad lärare (juni 2013). Jag är nu mentor i en årskurs 1 i en söderförort till Stockholm. Min första klass alltså. Så det är mycket att stå i, mycket att sätta sig in i, mycket kring min lärarroll att lista ut. Jag har fantastiska kollegor på skolan som stöttar på många sätt, men blev nyfiken på hur detta utvidgade kollegium kan te sig.
Jag har under hela min utbildning vetat att jag vill använda digitala verktyg i min undervisning. En tanke som föddes tidigt var att använda en klassblogg. Detta för att öppna upp världen för mina elever, skapa motivation då andra kan se vad de gör, samt för att skapa närmare kontakt med föräldrar. Ni kan se mer och följa 1B:s kunskapsresa på www.barnenochbjornen.se. Än så länge är det jag som skriver och berättar vad vi gör, men tanken är att eleverna ska ta över mer och mer.
På skolan arbetar vi även en hel del med Ipads, för skrivträning, läsning, språk och matematik, något som är helt nytt för mig.
Mitt mål med att vara med i det digitala skollyftet handlar mycket om att lista ut den bästa användningen av klassbloggen. Hur får jag eleverna involverade på bästa sätt? Hur kan den bli verkligt deras redan i årskurs 1? Hur kan den användas för att skapa maximal motivation?
Jag är även nyfiken på andra digitala verktyg som passar att använda i åk 1, samt lära mig mer om upphovsrätt och sådant.
Jag hoppas att arbetet med klassbloggen kan inspirera fler lärare på skolan att skapa klassbloggar, om det visar sig bli ett lyckat experiment. För just nu är det vad det är. Ett experiment under mitt första år med min första klass. Ett experiment som kanske har större chans att lyckas med stöd från andra som försökt och lyckats.
Tankar i november
Tiden går fort.
Det är nu november. Jag har varit lärare i tre månader. Mer tid har gått åt till klassbloggen (www.barnenochbjornen.se) än denna. Och till att planera, utvärdera, konfliktlösa och allt annat som behöver göras. Det är fullt upp att vara lärare vill jag lova.
Jag vill ändå hålla igång denna blogg. För den rör andra saker också.
Och det finns så mycket att berätta om. Lärdomar som universitetet inte kunde ge, men som tre dagar i "verkligheten" snabbt visade mig.
Den största lärdomen? Att låta saker ta tid. Jag kan inte vara den perfekta läraren direkt. Mina elever kommer att förstå vad jag menar direkt. Jag kan inte introducera alla mina planer direkt.
Det måste få ta tid.
Det måste få ta tid utan att jag är för hård mot mig själv.
Gör kraven realistiska. Fortfarande höga, men realistiska. Både kraven på mig och kraven på eleverna. Tillsammans kommer vi dit vi vill, men det tar tid.
De första veckorna fick jag gång på gång påminna mig själv om att jag bara hade haft klassen i tre dagar, fem dagar, 11 dagar, 15 dagar...
Och framsteg har vi gjort.
Jag i min lärarroll.
Eleverna i sin läsning, sin skrivning, sin sociala förmåga och mycket mer.
Tillsammans bygger vi vår kunskap.
Det är nu november. Jag har varit lärare i tre månader. Mer tid har gått åt till klassbloggen (www.barnenochbjornen.se) än denna. Och till att planera, utvärdera, konfliktlösa och allt annat som behöver göras. Det är fullt upp att vara lärare vill jag lova.
Jag vill ändå hålla igång denna blogg. För den rör andra saker också.
Och det finns så mycket att berätta om. Lärdomar som universitetet inte kunde ge, men som tre dagar i "verkligheten" snabbt visade mig.
Den största lärdomen? Att låta saker ta tid. Jag kan inte vara den perfekta läraren direkt. Mina elever kommer att förstå vad jag menar direkt. Jag kan inte introducera alla mina planer direkt.
Det måste få ta tid.
Det måste få ta tid utan att jag är för hård mot mig själv.
Gör kraven realistiska. Fortfarande höga, men realistiska. Både kraven på mig och kraven på eleverna. Tillsammans kommer vi dit vi vill, men det tar tid.
De första veckorna fick jag gång på gång påminna mig själv om att jag bara hade haft klassen i tre dagar, fem dagar, 11 dagar, 15 dagar...
Och framsteg har vi gjort.
Jag i min lärarroll.
Eleverna i sin läsning, sin skrivning, sin sociala förmåga och mycket mer.
Tillsammans bygger vi vår kunskap.
torsdag 13 juni 2013
Min första etta
Jag har nu fått namnen på mina första elever.
18 namn.
18 blivande ettor.
Snart är det verklighet.
Snart blir 18 namn på en lista 18 nyfikna ansikten i mitt klassrum.
Oerhört spännande. Och väldigt nervöst.
För nu blir jag lärare på riktigt.
18 namn.
18 blivande ettor.
Snart är det verklighet.
Snart blir 18 namn på en lista 18 nyfikna ansikten i mitt klassrum.
Oerhört spännande. Och väldigt nervöst.
För nu blir jag lärare på riktigt.
onsdag 22 maj 2013
Stark som en maskros
ibland måste man var stark som en maskros
kämpa sig upp genom betongen
mot ljuset som väntar
däruppe nånstans
onsdag 10 april 2013
En liten krokus
En ensam
ledsen
liten krokus
i betongdjungeln.
Den kanske kan skänka lite hopp om vår i alla fall.
ledsen
liten krokus
i betongdjungeln.
Den kanske kan skänka lite hopp om vår i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)