Så var det dags igen. Ännu en krönika av Marcus Birro som jag inte kan låta bli att kommentera. Fast jag måste säga att Humanistbloggen redan gjort ett bra jobb. Vad de inte gick in på var anledningarna till att många ateister (dock långt ifrån alla) är intresserade av religion och också har starka känslor gällande ämnet.
För det finns anledningar. Flera stycken.
Birro skriver:
Men gud, som vi egentligen inte bryr oss om, gör oss skitförbannade.
Nästan rätt. Det är inte gud som gör oss skitförbannade. Vi tror inte att han finns, alltså kan han inte göra oss arga. Däremot kan religion göra oss skitförbannade.
När den diskriminerar den som tror annorlunda.
När den inkräktar på människors mänskliga rättigheter.
När den lägger sig i vår rätt att älska den vi älskar.
När den ålägger även den som inte tror att följa dess lagar.
När den behandlar människor illa "i guds namn".
osv...
Då kan vi bli skitförbannade.
Med rätta.
Vidare skriver Birro:
Alla när en längtan att lära känna Gud. Också ateisterna. Kanske allra helst ateisterna. De är helt absorberade av Gud.
Inte riktigt. Vi är inte absorberade av gud. Men vi bryr oss om religioners (alla religioners) konsekvenser för vårt samhälle. För sanningen är att religioner påverkar vår värld på oerhört många sätt idag. Och att inte bry sig om det skulle vara att inte bry sig om vår värld.
Vilket vi gör.
Ett (litet) exempel på hur religionen påverkar våra liv i Sverige är skolavslutningarnas vara eller inte vara i kyrkan, vilket Birro talar om. Och för många kanske inte en timme i kyrkan på avslutningen är så farligt. Men oavsett allas vår personliga åsikt i frågan så är faktum att stat och kyrka i Sverige är åtskilda. Faktum är även att den svenska skolan är obligatorisk och icke-konfessionell. Alla föräldrar, oavsett tro, ska kunna skicka sina barn till skolan i trygg förvissning om att de får allsidig undervisning om olika religioner och livsåskådningar, men att de inte predikas för. Barn ska inte behöva värja sig för missionerande religioner - vilken det än må vara - på sin skoltid. Vi måste respektera barnens rätt till en icke-konfessionell skola mer än vi respekterar gamla traditioner. Birro tycker att kyrkan ska visa självrespekt och vägra skolor att komma dit om de inte "kan hantera en välsignelse". Gör det. Och så kan skolorna visa lite självrespekt och vägra gå dit, och på så sätt hedra sin icke-konfessionella status och respektera de elever den är till för.
Prästen Christofer Wilson har skrivit en intressant artikel från en prästs perspektiv. Läs också humanisten Carl Gustaf Olofssons artikel här, som delvis svarar på Birros fråga om varför människor blir upprörda över att barn önskas guds välsignelse på skoltid. Dessa ord bär, för den som inte tar emot dem, inte på ljus och värme utan på hot om evig pina. Något barn i skolan inte ska behöva utstå.
Det finns anledningar för oss alla att bry oss om religion, att försöka förstå de gudar människor tror på och hur denna tro påverkar vårt samhälle. Lyckligtvis har vi färre sådana anledningar i Sverige än i många andra länder. Birro anklagar ofta sekulariseringen för diverse problem som finns i samhället - orättvisor, kyla, brottslighet osv., trots att forskning pekar åt ett annat håll (se mitt inlägg om detta här). Faktum är att vi har sekulariseringen att tacka för en oerhört viktig sak:
I Sverige går inte någons personliga, religiösa tro före andras mänskliga rättigheter.
Tack vare det har vi inte lika många saker att bli skitförbannade över.
Tyvärr är så inte fallet i många andra länder, där majoritetsreligionen bestämmer hur alla ska leva och på ett stark sätt begränsar minoriteters möjlighet att leva sitt liv så som de önskar.
För mig personligen har Birro ändå delvis rätt. Jag bryr mig om gud, men inte på det sätt Birro menar. Jag bryr mig om gud därför att han, trots sin icke-existens, har varit en stor del av mitt liv. Och att förstå honom och den religion som bygger på honom, att förstå varför människor tror och på vilka sätt de låter honom influera sina liv, hjälper mig att bearbeta mitt förflutna. Det hjälper mig att förstå varför jag själv en gång trodde, och vad som ledde fram till att jag slutade tro. För mig, och för andra som gått samma väg, är detta ännu en anledning.
Min farfar, pensionerad präst i Svenska Kyrkan, har ett motto:
"Människa först, kristen sedan."
Sätt in där vad du vill. Kristen, ateist, moderat, fotbollsfan, trumpetare...
Men vad vi än gör, låt oss alltid sätta människa först.
