Dagens ungdomar vs morgondagens ungdomar

Jag blev både väldigt stolt och väldigt upprörd idag. Stolt över våra tvåor som skötte sig exemplariskt och överöstes av beröm på julvandringen i kyrkan, trots att de fick pulsa genom snödrivor i piskande vind för att komma dit. Upprörd över gymnasieungdomarna som från tredje våningen av någon anledning bestämde sig för att kasta snöbollar i huvudet på våra elever. Våra åtta-åriga elever. Och som fortsatte kasta trots att jag skrek åt dem att låta bli, att det var små barn de kastade på. Och träffade i huvudet. Hur tänker man när man gör så? Hur kommer man på idén att kasta snöbollar i huvudet på små barn när de bara går förbi? Det förstår inte jag.

Vinterskrud

Snön har kommit. Med den kylan. 

Men lite ljusare blir det ju i alla fall. 

Och vackert.

Bokstäver med hela mig

Möjligheter för lärande finns överallt. 
Som när barnen på förskolan kommer fram och frågar hur ett A ser ut, och vi hjälps åt att visa med hela kroppen. För ett av barnens namn började ju på A. Vad kommer efter A då? De funderar en stund och säger sen N! Hur kan vi forma N? Och så tar vi en bokstav i taget tills vi format hela namnet, A-N-N-A. Jag börjar också på A! ropar Anton då. Så då stavar vi hans namn också, med hela kroppen. Och när vi visat det sista N:t säger Nina att N, det börjar ju hennes namn på. Så där höll vi på en stund, tills allas namn hade visats med hela kroppen och barnen spontant samtalat om begynnelsebokstäver och slutbokstäver, jämfört hur långa namnen var (för några tog ju väldigt lång tid att stava fram) och upptäckt att några bokstäver (som I) var betydligt lättare att visa än andra (som M).
Om man tar till vara på möjligheterna som kommer, och mobiliserar barnens nyfikenhet, så kan mycket lärande ske under en helt vanlig stund ute på gården.

Mitt yrkesval

Jag läste naturvetenskap på gymnasiet. Plugglinje med höga förväntningar på att "bli något". Något med hög status och mycket pengar. Många sökte till högskoleprogram där det krävdes 20.0, och kanske inte kom in trots att de hade det. Jag sökte en linje där alla sökande kom in. Där de inte ens tittade på poängen. Där en del kanske skulle tycka att mina betyg var bortkastade. Jag var också osäker ett tag, kände pressen att bli något mer än "bara" lärare. Kan känna också nu att människor när jag svarar att jag läser till lärare släpper ur sig ett besviket "jaha".
Men jag håller inte med. Ju mer jag läser, ju fler dagar jag är ute på skolorna, ju närmare examensdagen jag kommer, desto säkrare blir jag på att jag valt rätt. Och desto mer inser jag den komplexitet läraryrket innebär. Det krävs mycket kunskap och engagemang för att vara en bra lärare, och det är ett yrke att vara stolt över.
Jag är stolt över mitt yrkesval, och tycker att det ska bli fantastiskt roligt att få komma ut och jobba på riktigt till hösten. Läskigt, absolut. Men fantastiskt roligt. För det är det här jag vill göra. Så är det bara.

A language dilemma

it is quite annoying 

when the word I am looking for 

does not exist 

in the language 

I am writing in

Bara mig själv med en krona

En dag på förskolan sitter vi och pysslar.
Ritar, klipper och klistrar.
Ett av barnen klipper i zick-zack och upptäcker att det nästan ser ut som en krona. Så vi tejpar ihop den och knyter fast den med ett snöre, och vips så har vi en prinsessa! Snart finns där ytterligare några prinsessor och ett par drottningar med kronor dekorerade med pärlor och blommor.
En av de andra i personalen kommer förbi och får titta på ett av barnens krona, och frågar

"är du en kung eller en prins?"

Pojken svarar inte, så jag säger

"en prinsessa var det ju, eller hur?" 

varpå han nickar.

"En prinsessa, ja det är ju klart!" säger den andra personalen för att rädda sitt misstag.

Orden vi väljer spelar roll. Vi kan både begränsa och öppna upp för barnen genom sättet vi talar till dem på och frågorna vi ställer.

För trots att de flesta av barnen runt bordet är pojkar så är det prinsessor och drottningar de är just den här dagen.

Utom en, som bara är sig själv med en krona. Och det går ju bra det också.

Farewell Odin

Farewell Odin

Goodbye Thor

the jury is out:

we do not need you anymore

Adieu Poseidon

and Neptune too

with storms and winds explained

there is no place for you

Au revior Apollo and Ra

majesties of light

the sun is just another star

by proximity shining bright

Farewell Frej

and Freja's golden tears

Crops will grow

and love will flow

without your interference

Goodbye Jahve

god of my youth

Join the other deities

and let me find the truth

Join Juno, Mars and Venus

and Hermes, Zues's son

Though once you served a purpose

now your time is done

For you are just like they are

just figments of our mind

Now I'll be moving forward

and leave you all behind

Hello knowledge and reason

welcome inquisitive mind

unveil the mysteries one by one

engage with humankind

No need for supernaturals

or gods and the unknown

when our world is full of wonders 

and answers on its own

Ett nytt ord

Jag lärde mig ett nytt ord den här veckan.

Färst. F-Ä-R-S-T.

Som i få - färre - färst.

Det har jag aldrig hört förut.

"Jag har färst äpplen och du har flest."

Spännande med språk...

Dagens haiku

under guldgult tak

vandrar vi på röd sammet

i sagoskogen

this language is not mine

although I know just what I want to say
the words escape me, delude me, go astray
I cannot catch the ones I want
not the good ones anyway

and as they hide
these words I need but cannot find
again I am reminded
this language is not mine

Det bästa idag

Det näst bästa idag var detta citat, som jag inte vet var det kommer ifrån från början:

"Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, 

utan för att den har varit stark för länge."

Så sant.

Men det allra bästa var Ture.

Min alldeles nyaste brorson. Minst lika gullig som de andra två, och så väldigt efterlängtad.
Välkommen till världen, älskade lille Ture-troll!

Everything will be okay

Yes.

Dagar med Sticki

Sticki är här

snarkandes bredvid
vår alldeles egna hund
goa nallebjörn

Dagens haiku

där dagen tar slut
gräset verkar grönare
där jag inte är

...och en till...

när dörren öppnas
står jag ändå kvar en stund
tills hjärtat är med

Dagens haiku

vandra vidare
vare sig vi går framåt
eller bakåt så går vi

The world keeps crashing

the world keeps crashing
and we keep picking it up

how many times before it breaks?

Ett eget namn på dörren

Efter sex flyttar på tre år
får vi äntligen ett eget namn på dörren.

Jag vill ge dig hela världen

Jag vill ge dig hela världen

men den får inte plats
i min hand.

Om gud är kärlek så finns han här

Om gud är kärlek så finns han här. Hos Anja och Filippa.

Det är skönt att leva i ett land där människor hyllas när de vågar ta steget att öppet vara sig själva, men oerhört synd att det fortfarande ska behöva vara ett så stort steg. Att vägen ska kantas av skam och skuld. Att man inte bara kan vara sig själv från första början.

Tack Anja för att du visade ditt sanna jag, och för att du ytterligare banade väg för de som kommer efter.

Varför ateister bryr sig om gud

Så var det dags igen. Ännu en krönika av Marcus Birro som jag inte kan låta bli att kommentera. Fast jag måste säga att Humanistbloggen redan gjort ett bra jobb. Vad de inte gick in på var anledningarna till att många ateister (dock långt ifrån alla) är intresserade av religion och också har starka känslor gällande ämnet.

För det finns anledningar. Flera stycken.

Birro skriver:

Men gud, som vi egentligen inte bryr oss om, gör oss skitförbannade.

Nästan rätt. Det är inte gud som gör oss skitförbannade. Vi tror inte att han finns, alltså kan han inte göra oss arga. Däremot kan religion göra oss skitförbannade.

När den diskriminerar den som tror annorlunda.

När den inkräktar på människors mänskliga rättigheter.

När den lägger sig i vår rätt att älska den vi älskar.

När den ålägger även den som inte tror att följa dess lagar.

När den behandlar människor illa "i guds namn".

osv...

Då kan vi bli skitförbannade.

Med rätta.

Vidare skriver Birro:

Alla när en längtan att lära känna Gud. Också ateisterna. Kanske allra helst ateisterna. De är helt absorberade av Gud.

Inte riktigt. Vi är inte absorberade av gud. Men vi bryr oss om religioners (alla religioners) konsekvenser för vårt samhälle. För sanningen är att religioner påverkar vår värld på oerhört många sätt idag. Och att inte bry sig om det skulle vara att inte bry sig om vår värld. 

Vilket vi gör.

Ett (litet) exempel på hur religionen påverkar våra liv i Sverige är skolavslutningarnas vara eller inte vara i kyrkan, vilket Birro talar om. Och för många kanske inte en timme i kyrkan på avslutningen är så farligt. Men oavsett allas vår personliga åsikt i frågan så är faktum att stat och kyrka i Sverige är åtskilda. Faktum är även att den svenska skolan är obligatorisk och icke-konfessionell. Alla föräldrar, oavsett tro, ska kunna skicka sina barn till skolan i trygg förvissning om att de får allsidig undervisning om olika religioner och livsåskådningar, men att de inte predikas för. Barn ska inte behöva värja sig för missionerande religioner - vilken det än må vara - på sin skoltid. Vi måste respektera barnens rätt till en icke-konfessionell skola mer än vi respekterar gamla traditioner. Birro tycker att kyrkan ska visa självrespekt och vägra skolor att komma dit om de inte "kan hantera en välsignelse". Gör det. Och så kan skolorna visa lite självrespekt och vägra gå dit, och på så sätt hedra sin icke-konfessionella status och respektera de elever den är till för. 

Prästen Christofer Wilson har skrivit en intressant artikel från en prästs perspektiv. Läs också humanisten Carl Gustaf Olofssons artikel här, som delvis svarar på Birros fråga om varför människor blir upprörda över att barn önskas guds välsignelse på skoltid. Dessa ord bär, för den som inte tar emot dem, inte på ljus och värme utan på hot om evig pina. Något barn i skolan inte ska behöva utstå.

Det finns anledningar för oss alla att bry oss om religion, att försöka förstå de gudar människor tror på och hur denna tro påverkar vårt samhälle. Lyckligtvis har vi färre sådana anledningar i Sverige än i många andra länder. Birro anklagar ofta sekulariseringen för diverse problem som finns i samhället - orättvisor, kyla, brottslighet osv., trots att forskning pekar åt ett annat håll (se mitt inlägg om detta här). Faktum är att vi har sekulariseringen att tacka för en oerhört viktig sak: 

I Sverige går inte någons personliga, religiösa tro före andras mänskliga rättigheter. 

Tack vare det har vi inte lika många saker att bli skitförbannade över.

Tyvärr är så inte fallet i många andra länder, där majoritetsreligionen bestämmer hur alla ska leva och på ett stark sätt begränsar minoriteters möjlighet att leva sitt liv så som de önskar. 

För mig personligen har Birro ändå delvis rätt. Jag bryr mig om gud, men inte på det sätt Birro menar. Jag bryr mig om gud därför att han, trots sin icke-existens, har varit en stor del av mitt liv. Och att förstå honom och den religion som bygger på honom, att förstå varför människor tror och på vilka sätt de låter honom influera sina liv, hjälper mig att bearbeta mitt förflutna. Det hjälper mig att förstå varför jag själv en gång trodde, och vad som ledde fram till att jag slutade tro. För mig, och för andra som gått samma väg, är detta ännu en anledning.

Min farfar, pensionerad präst i Svenska Kyrkan, har ett motto:

"Människa först, kristen sedan."

Sätt in där vad du vill. Kristen, ateist, moderat, fotbollsfan, trumpetare...

Men vad vi än gör, låt oss alltid sätta människa först.

På det femte gäller det...

Den första hunden var jag lite rädd för.
Den andra hunden gosade jag med men kunde jag inte gå ut med själv för han var alldeles för stark.
Den tredje hunden gick jag ofta själv med.
Den fjärde hunden blev min tjej-tjej som jag kunde hantera i många olika situationer.
Den femte hunden tränar jag och ser framsteg med varje dag.

Vilket leder mig till två slutsatser.

Träning ger färdighet

och

hundar är underbara.

Zvea, vår fjärde jourhund, som precis flyttat till sitt nya hem.

Ps. Vi är jourhem åt hundar som ska omplaceras, det är därför vi har så många under kort tid.

From the Coffin to the Royal Garden

Buddy had quite a journey. I realized the other day that my daily route is rather interesting as well.

I start out in the Coffin.
I take on the treacherous climb over the Raspberry Mountains.
After passing the Water Lily, I go through the blood red Centre of the Sun.
I try not to get lost in the West Woods where roads converge.
I cross the Meadow of the City.
I find rest at the Square of Homely Peace.
From there, I go on to the Courthouse and pass the Centre of the T, after which I finally arrive at my destination - the Royal Garden.

Do you know where I am?

Jag vill kunna vara stolt

Jag vill kunna vara stolt över min insats.
Jag vill kunna vara den bästa lärare jag kan vara.
Det vill nog alla lärare.

Men verkligheten för många ser annorlunda ut.
Som jag skrivit om tidigare.
Man vill, men räcker inte till.

Ibland går det inte längre. Och man tvingas söka en ny karriär.
Inte för att man inte vill vara lärare. Inte för att man inte älskar sitt jobb. Utan för att arbetsbördan gör det ohållbart.
Hur länge kan man stå rak i ryggen när man inte längre har tid att vara en bra lärare och ge eleverna det de behöver? Hur mycket klarar vår yrkesstolthet av?

Det här problemet finns inte bara här. Lärare kämpar för att få ihop arbete och vardag även i andra länder. Dokumentären American teacher visar situationen i USA. Väldigt intressant. Väldigt skrämmande.

Forskning visar att den viktigaste förutsättningen för elevernas utveckling i skolan är läraren. Att allt börjar med en bra lärare.

Och för att lärare ska kunna vara sina bästa jag behövs rätt förutsättningar. Passion, kreativitet, kunskap och engagemang räcker bara så långt.
Vi kan bara göra vårt bästa utifrån de förutsättningar vi får.

Vad behövs för en lyckad skola?
Jag säger lyssna på lärarna. Där finns svaren.

Ny arbetsbeskrivning: Du ska tåla lite stryk

Dags att ändra i platsannonserna.

Lägg till stryktålig. Snabbt återhämtande. Hårdhudad.

Lite stryk ska lärare tåla. Vi är ju precis som ordningsvakter och poliser.

Eller?

Om ett rådjur är värt en femma, får jag en tia för en varg?

Jag tror jag såg en varg från bussfönstret häromdan. Mellan Nyköping och Stockholm. Den stod där, ståtlig på fältet vid skogskanten, när vi for förbi. I ett par korta sekunder var den i mitt synfält. 

En varg. 

Kanske fanns där fler. Men jag är ganska säker på att det var en varg jag såg.

Det påminde mig om en händelse från när jag var liten. Jag minns inte alla detaljer, men nästan. 

Jag och några av mina bröder åker bil med farfar. Var vi hade varit minns jag inte, men vi är nu på väg hem. Vi åker förbi fält och skogar, små byar och kyrkor, och farfar berättar historier om platserna vi åker förbi. Snart ser vi rådjur, och farfar utlyser en tävling: 5 kronor om man ser ett rådjur! Äldsta brodern är först. Sen nästa. Och nästa. Jag spanar och spanar, men ser bara trädstammar och böljande gräs. Äldsta brodern ser några rådjur till och mitt mod sjunker. Jag hinner ju aldrig först. Försiktigt armbågar han mig i sidan och nickar ut mot ett fält till vänster. Jag stirrar ut, men ser ingenting, tittar oförstående på honom som fortsätter att nicka ut mot fältet. Till slut ser jag det: flera vita små rådjurssvansar som sticker upp ur gräset. Men då är det för sent; mina andra bröder har redan fått syn på dem. Jag ger upp och lutar mg tillbaka i sätet. Då och då glider min blick ut mot skogen och fälten utanför, men jag bryr mig inte om vad jag ser. Vi är snart hemma. Då, när jag gett upp och ofokuserat tittar ut genom fönstret fångar min blick ett rådjur. I bråkdelen av en sekund ser jag den, hoppandes mellan träden. 

- Där! ropar jag och flyger upp och pekar. Jag såg ett, där, i skogen! 

Men vi åker förbi så snabbt att ingen annan hinner se det. Så de tror inte på mig. Det räknas inte. Ingen femkrona. Men jag är helt säker på att det var ett rådjur jag såg. Jag minns fortfarande idag hur det rörde sig mellan träden. När vi till slut kommer hem är jag ledsen. Inte bara får jag ingen femma av farfar, men ingen tror på mig, och mina älskade bröder retar mig för att försöka luras. Då är det tur att jag har en snäll och förstående pappa som lyfter upp mig i famnen och viskar att han minsann tror på mig och att han nog har en femma liggandes i plånboken.

Banan Stureplan

Homonymer är jobbiga. Homografer kan också vara det, när ordet är skrivet.

En flicka på tunnelbanan tittade lite i sin pappas Metro.
Banan Stureplan, sa hon.
Banan Stureplan.
Banan Stureplan...

Ligger betoningen på den första eller andra vokalen?
Är det en banan? Eller handlar det kanske om T-banan?

Banan Stureplan.

Jag säger som flickan på tunnelbanan; det är roligast om det rimmar.

En hyllning till lärarkåren

Ni kryper på knäna under ökade krav och minskade resurser; 

ni kämpar mot ledning och högre makter för att ge era elever det de behöver; 

ni skriver brev till migrationsverket; 

ni samtalar med psykologer, läkare, polis och social; 

ni planerar fantastiska lektioner och projekt som ofta av olika anledningar inte blir av; 

ni hoppar in för kollegor som är sjuka; 

ni spenderar timmar med att samtala med elever som behöver stöd; 

ni kämpar för att engagera föräldrar; 

ni sträcker och tänjer på er själva för att räcka till; 

ni gråter över en otillräcklighet som inte är ert fel och gläds över de stunder då ni får vara de fantastiska lärare ni är. 

Allt det här och mycket mer gör ni, och varje litet steg framåt en elev tar gör att ni orkar lite till.

Som en av er sa:

"Det är inte lärarnas kompetens som brister utan lärarna själva; vi brister i frustration över att inte kunna klona oss själva för att hjälpa alla de elever som inte klarar av sin skolgång."

Trots en ökad arbetsbörda, sämre arbetsvillkor och politiker som drar åt fel håll, trots garanterad övertid, en lön som inte på långa vägar motsvarar det arbete som läggs ner och en tornande vägg att en dag gå in i, trots allt detta är jag oerhört stolt över att snart få sälla mig till er skara. 

Och trots att ledningar, kommuner och politiker inte så ofta ser och uppskattar det ni gör, så finns vi här som gör det - som uppskattar det oändligt mycket.

Tove, Karin, Åsa, Janina, Elisabeth, Isadora - det här är till er, men också till alla andra underbara lärare där ute som varje dag sliter och kämpar för våra barns framtid:

Ni är mina hjältar.

Vi går baklänges

Ett steg fram, två steg tillbaka.
Tillbaks till ruta ett, men längre ändå. Vi kommer till botten men klockan tickar vidare; solen går upp och ner; människor vandrar förbi.
Kanske kravlar vi upp. Kanske stannar vi kvar.
Kanske hittar vi en botten till.
Och en till.
Och en till.
Men alla steg tillbaka verkar leda oss fram ändå.

Så kanske är det baklänges vi går.

Ett monster med ögon

Ett monster med ögon är bättre än tio monster utan ögon.

En moster som busar är bättre än tio mostrar som inte busar. 

Det är bra om en moster har ögon också. 

Och det kan va bra om monster busar, för då är de snälla.

Moster, monster, moster, monster... Nej, det är inte riktigt samma sak.
Eller vad säger du Casper?

(Jag saknar mina syskonbarn!)

(Och fastrar busar ju också såklart.)

Spring is here...

...with cherry blossoms and clear blue skies.

En daggmasks öde

En efter en flyr de sina vattendränkta hem
bara för att mosas mot asfalten.

Only a click away

Information is everywhere.















Wanna learn how to knit? Google it.
Don't understand the medical jargon in the xray papers? Google it.
Don't know how to tell if eggs are bad? Google it.
Can't find the dice? Download the app.
Need tips on how to train your dog? Google it.
Don't know if someone is giving you false information? Google it.
Want to know anything about anything? Google it!

Knowledge is only a click away.

Dandelions plus tea equals great

I love tea.

A while back I tried a new one for the first time. 

Dandelion tea. 

It is great. 

So great  it inspired the name of this blog.

Anyways, they don't have it at the store in the area we just moved to. 

So I'm drinking it slowly, enjoying every sip, as Zvea snores by my side.

Vikten av att lyssna

Nyligen höll jag en lektion i årskurs 1 där vi jämförde två sagor med hjälp av ett venndiagram.

Efter att vi tillsammans listat likheter och skillnader mellan Rödluvan och vargen och Guldlock och de tre björnarna fick varje elev välja en likhet eller skillnad att illustrera och skriva om. Medan de jobbade gick jag omkring och pratade med dem och lät dem förklara vad det var de målade. En del hade valt ganska självklara likheter, som t.ex. att båda sagorna hade flickor som huvudpersoner, eller att båda sagorna utspelade sig i ett hus i en skog. Men en del hade valt likheter och skillnader som jag genom att enbart titta på bilden inte kunde förstå. Så jag bad dem förklara vilken likhet eller skillnad de hade valt - och fick så kliva in i deras förståelse av sagorna.

En elev hade på ena halvan av pappret målat vägen mellan rödluvans hus och mormors hus, och på andra halvan målat tre björnar som åt gröt. Vilken likhet/skillnad var det? Jag bad eleven förklara, och hen berättade att Rödluvan var tvungen att gå till mormor med mat, medan björnarna hade mat hemma hos sig redan. I klassen hade vi upptäckt att båda sagorna handlade om mat. Hen hade gått ett steg längre och uppmärksammat skillnaden i tillgången till mat.

En annan elev hade målat jägaren som högg vargen med en kniv, och tre björnar som vandrade i skogen. Vilken likhet/skillnad var det? Eleven förklarade att vargen var jagad av jägaren, medan björnarna kunde vandra fritt i skogen utan att någon jagade dem. Hen hade upptäckt skillnaden i djurens förutsättningar i sagan, något vi inte hade diskuterat i klassen tidigare.

Om vi bara tittar på det eleverna producerar kan vi ibland tro att de inte förstår. Men då ligger felet hos oss, inte hos eleverna. I samtalet kan deras tankar komma fram och helt plötsligt ser vi hur djupt de faktiskt förstått. Det är vår skyldighet som lärare att lyssna på våra elever och låta dem uttrycka sina tankar. Först då gör vi dem rättvisa.

Where to begin

The best way to get something done is to begin.

But where?

In this end 

or that one

or both 

or another

or either or neither 

To the left

or the right

or somewhere else altogether?

Dagar på rad

Silvertejp 

här 

och 

där

håller dagen samman

gårdagen

och denna dag

och 

förhoppningsvis 

morgondagen 

med

Fåglarna står på vattnet

Vintern har visst 

inte 

släppt 

sitt grepp

för 

fåglarna 

står 

på 

vattnet.

Vuxen enligt Swebus

Så var dagen här. Dagen då jag blir vuxen...

...enligt Swebus.

Tur att man är ungdom tills man är 32 hos Lärarförsäkringar.

Bokstaplar och termometrar

Min allra första dag som lärarvikarie var jag i en tvåa. Jag minns det tydligt, inte bara för att det var min första dag och jag var något nervös, utan för att jag redan då såg något som fick mig att tänka "så ska jag inte göra när jag har min egen klass". Vi har nu i uppgift att utveckla ett läsprojekt på universitetet, och jag gick in på lektion.se för att få lite inspiration. Tyvärr blev jag bara påmind om den där dagen för två år sedan. I den klassen hade de nämligen varsin "bokstapel" för att dokumentera hur många böcker de hade läst. Efter varje läst bok fick de på ett papper fylla i att de hade läst en bok, så kunde de se hur mycket de läst. 

Eller hur lite de läst. 

Ett bra sätt att uppmuntra till läsning, kanske man tänker först. Låt mig beskriva vad som hände under lektionen då eleverna skulle läsa. En del av dem - de som kunde avkoda hyfsat snabbt - sprang fram och tillbaka till bokhyllan för att hämta en ny bok, läsa den i raketfart och sedan hämta ännu en ny. Hela tiden korta, väldigt enkla böcker. När jag föreslog att de skulle testa en av de lite svårare böckerna sa de kort och koncist att nej, det ville de inte göra för då skulle det ta länge tid och då skulle de inte kunna fylla i lika mycket på sitt papper och då skulle någon annan hinna läsa mer än dem. Det viktiga var att få fylla i på pappret. Det var vad som värdesattes. Om de förstod vad de läste, eller utvecklades i sin läsning, spelade mindre roll. De skulle bara läsa fort. Några av de andra eleverna - som inte kunde läsa lika fort och inte hade fyllt i så mycket på sina bokstapel-papper, satt mest stilla och ville inte riktigt. De visste ju att de inte kunde komma ifatt de andra. Varför ens försöka? De skulle ju bara misslyckas. Detta var vad jag såg på lektion.se också. De flesta läsprojekt som var inlagda där hade något moment av tävling eller räkning av antal lästa sidor/böcker. Ibland gemensamt, ibland individuellt. Bokstaplar på väggen, termometrar som fylldes på per läst sida, en katt som fick längre svans... 

Men vilken syn på kunskap och läsning förmedlar vi till våra elever när vi jobbar på det sättet? Vad lär de sig? De lär sig att kvantitet går före kvalitet. Att snabbhet går före förståelse. De snabba läser utan eftertanke och de långsamma läser inte alls. Detta är inte vad jag vill förmedla till mina elever. För mig är det bättre att de läser en sida, men reflekterar och funderar över det de läst, än att de läst en hel bok men låtit det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Vi måste hitta andra sätt att uppmuntra till läsning, andra sätt att "mäta" vad god läsning är, där fokus ligger på innehåll och förståelse och inte på att ta sig till sista sidan så snabbt som möjligt.

Jag är en ungefärlig varelse

”Någon har kallat människan ”en ungefärlig varelse” som rymmer många motsatser. Samma person kan vara framfusig och blyg, modig och feg, elak och snäll, empatisk och självcentrerad, uppmärksam och inåtvänd, fritänkande och konservativ, intuitiv och rationell.” 

- Patricia Tudor-Sandahl, Ordet är ditt (2010:166)

Detta är för mig en befriande tanke. Jag har alltid känt att jag själv är en ungefärlig varelse, där många motsatser får plats. Men ofta ser människor bara den ena delen och blir väldigt förvånade när en motsats kommer fram. De tycker att ”det var inte likt dig” eller ”det trodde jag inte du kunde göra”. Men man är man inte alltid samma person på fotbollsplanen som på teaterscenen. Jag kan vara både vad du kallar blyg och vad du kallar modig på samma gång. Dessa begränsningar sker nog mer hos betraktaren än hos oss själva.

Jag har aldrig tyckt om att prata om människor i definitiva ordalag. Att säga att någon är på ett visst sätt kan låsa fast dem i en stereotyp, men också låsa fast mig så att jag inte kan reagera på ett bra sätt när personen i fråga agerar emot det ord jag stämplat henne med. Om jag bestämt att en människa är stark och självständig, hur kan jag då hjälpa och stötta henne när hon är svag och i behov av hjälp? Om jag bestämt att en människa är blyg och försiktig, hur kan jag då ta till vara på hennes kreativitet och framåtanda? Hur vi är vid ett tillfälle beror mycket på situationen. Den bild du ser av en människa en dag behöver inte alls vara det som är närmast dess mest sanna jag.

Jag värjer mig mot när människor säger hur jag är, när det är människor som inte känner mig. De som känner mig vet ju att det finns mer och menar det inte definitivt utan just då. Men människor som inte känner mig utan ser mig i en situation vet ju inte mer än just där och då. För dem att då säga ”du är så här” känns fel, för de vet ju inte.

Om en människa ska kunna vara sig själv så måste det finnas tillräckligt mycket plats hos dem runt omkring. Plats för den starke att vara svag, för den tålmodige att bli arg och för den självuppoffrande att vara självisk – utan att andra för den skull blir så förvånade att de inte kan hantera det.

Vi är alla ungefärliga varelser.

Och det är väl tur det.

Någon annans dag

Idag var min dag

säger vi ibland

när bra saker händer

Idag var inte min dag

och inte din

kanske var den någon annans

men vi lämnar den bakom oss

och försöker igen imorgon istället                        

Därför skriver jag

Språket utreder tanken. 

När jag skriver blir min tanke klarare. 

Genom orden får mina tankar ett annat liv. 

Att se tankarna utanför mig själv ger mig möjlighet att se dem från ett annat håll.

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok Ordet är ditt (2010) att ord lösgör energi. 

Något händer när vi skriver. 

Vi bearbetar, omförhandlar, definerar. 

Vi klargör. 

Vi släpper ut det som finns inom oss och låter det påverka oss igen, men utifrån - 

”ord som släpps fria och präntas på papper får en egen existens.” (Ibid., s.161).

När jag börjar skriva vet jag inte alltid vart det leder. 

Vart mina ord är på väg. 

De för mig framåt, lever sitt eget liv.

Mitt språk är mitt, men har ändå sitt eget liv. 

Jag lånar dess ord för min berättelse.

Vad händer med orden?

Någon sa till mig idag att när man sätter ord på något så begränsar man det. Det ligger något i det. Genom att välja en definition väljer man samtidigt bort en miljon andra. Orden räcker egentligen aldrig till för att beskriva något helt och fullt. Det blir bara en skuggbild av verkligheten. Min verklighet kan aldrig helt bli din, för när jag beskriver den förminskas den för att sedan åter ändra form i ditt sinne. Där är den färgad av dig och det som är ditt. Det som lämnar min mun är sällan det som når ditt öra, och det du menar kanske inte är det jag förstår. Vad händer där på vägen? Vad händer med orden på vandringen från mig till dig?

en tanke formas

ett ord lämnar mina läppar

hör du min tanke

eller din

The grass is always greener...

There are moments where you just wish you had a camera on you. 

One of those moments happened today. Imagine this: a very happy and bouncy Zvea, a giant stick, and a dogpark where the snow first melted and then froze leaving the entire park an ice rink. I throw the stick and Zvea bounces off! Soon realizing that it is difficult to stop, she decides to stand still and chew instead. This, however, proves to be difficult as well. She tries to find less slippery ground, finally retreating to the hill in one corner of the park. There, she tries to pin the stick down and balance it with one paw while chewing. Sadly she soon finds herself longingly watching the stick as it slides down the hill! Trying to catch it, she slides after! A couple of times she goes back up the hill to try again, but the stick keeps sliding down (I am laughing hysterically at this point). Finally she gives up, carries the stick to the gate and looks at me with big eyes. 

She is done with the ice.

The grass is literally greener on the other side.

Smart as she is, she knows that chewing would be a lot easier there.

Good dog, Zvea.
Good dog.

               This picture is from another day, when there was snow in the park instead of ice.

Varning för killar!

Tjejerna på förskolan hade byggt ett klubbhus med madrasser, stolar och filtar. De hade gjort iordning sängar, mat och lite andra saker man behövde i ett klubbhus. Bestick och sånt där. Och så skylten! Skylten var nog viktigast. För det var inte ett vanligt klubbhus. Det var ju ett "härfåringakillarvara"-klubbhus. 

Så här såg skylten ut:

Väldigt tydlig. I alla fall på den här förskolan där alla killar hade relativt kort hår.

Trots att tjejerna var väldigt nöjda med sin skylt, blev killarna inte så glada när de såg den. Nu måste de ju bara ta sig in! Medan tjejerna högt deklarerade: "Varning för killar!" (med vilket de inte menade "akta er för här finns killar" utan "killar akta er, här är det farligt för er") började några av killarna resonera med dem om varför inte de fick vara med. Till slut bestämde de att om man bad snällt och lovade att inte förstöra så fick man komma in och hälsa på. Samtidigt hade några andra killar barrikaderat sig i ritrummet som nu blivit ett "härfåringatjejervara"-klubbhus. En stor skylt på en tjej med ett kryss över hade ritats och hängts upp utanför. Därinne var de sen i full fart med att tillverka biljetter för att få komma in i tjejernas klubbhus. Sen stod de snällt där på led utanför, med en biljett var som tjejerna fick riva. På killarnas egna initiativ gick priset sen upp till inte bara två, utan tre biljetter. Det var ju ganska roligt att tillverka dem trots allt!

Isen smälter

Isen smälter vid bryggan.

Snart är våren här.

Belöningssystem i skolan

Jag har länge funderat på om belöningssystem i skolan verkligen är bra. Visst, kortsiktigt kanske de "fungerar", men vad lär vi barnen egentligen? Jag hittade idag en beteendevetare som talar om just detta.

Alla mina lärarkollegor - LÄS!
Först artikeln HÄR och sen vidare till hennes blogg En annan du.
Oerhört tänkvärt.

Vad ska man välja?

Sommarkurser...

Dinosaurier, naturgeografi, livets utveckling, astronomi, argumentationsanalys, global etik, mentorskap i högre utbildning...

Kan man läsa 52,5 poäng på en sommar?

Vad menade hen egentligen?

Sitter och skriver en litteraturanalys av en barnbok. Gör mina egna tolkningar. Läser andras tolkningar. Och funderar över vad författaren skulle säga om hen (första gången jag använt detta ord, haha!) läste dem.

Jag vill fråga.
Har vi förstått rätt? Tolkar vi in nåt som du inte alls tänkt? Gör vi tolkningar som är så långsökta och absurda att du bara skrattar?

Vad menade du egentligen? Menade du något alls?

"Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne." - Astrid Lindgren, Svenska Dagbladet 28/9 1970

Han, hon och hen

Vårt språk är i ständig förändring. Men en del förändringar tar lång tid och möter mycket motstånd. Redan på 60-talet introducerades ett könsneutralt pronomen i Sverige - hen. Fyrtio år senare är det fortfarande hett debatterat.

Jag hörde en pastor prata om detta nya ord med oro över att det skulle sudda ut skillnaderna mellan könen - de inneboende skillnader gud skapat oss med. Men vilka skillnader är han rädd att de ska sudda ut? De skillnader som är genetiska kan väl inte tas bort enbart med språket? Och de som är sociala skapelser, vill vi verkligen ha dem kvar?

Denne pastor har dessutom missförstått meningen med hen. Det skapades inte för att eliminera könen eller för att göra alla exakt likadana. Det finska språket, och flera andra, har alltid haft könsneutrala pronomen, utan att det verkar ha gjort dem mer förvirrade i sina könsidentiteter än andra. Nej, hen ska inte ersätta han och hon. Det ska komplettera dem. För det finns tillfällen då könet är oviktigt för sammanhanget, eller där man inte känner till könet, eller då man av någon anledning inte vill avslöja könet. Med hen får vi tre valmöjligheter istället för två.

Nyligen släpptes Sveriges första barnbok där hen används - Kivi och monsterhund. Det måste inte alltid vara en pojke eller flicka - ibland räcker det att det är ett barn. Vi behöver inte veta mer än så. Vi behöver inte delvis utestänga hälften av läsarna från igenkänning.

Ibland räcker det att det är ett barn.

Ibland räcker det att vi är människor.

Vi måste inte alltid delas upp i män och kvinnor.

Vi är först och främst människor.

Ibland räcker det.

Jag har många gånger när jag skrivit noveller och texter önskat att det funnits ett sådant ord, så att jag slapp välja om det skulle vara en pojke eller en flicka. För det spelar ingen roll just då. I den situationen spelar det ingen roll. Det kanske till och med förstör att veta. Ett könsneutralt pronomen öppnar upp för ett helt nytt sätt att skriva; det skapar en ny dimension i språket.

Även vid diskussioner på seminarier och i skrivandet av uppsatser dyker detta problem upp. Ofta spelar elevens kön ingen roll för ämnet i fråga - ibland kan det till och med vara kontraproduktivt att känna till då det kan leda bort från ämnet och ge plats för stereotyper och förutfattade meningar. Då får vi välja mellan att ständigt upprepa "eleven" - vilket snabbt blir tröttsamt - eller för sakens skull säga "vi säger att det är en hon". Och när detta har bestämts har det flera gånger hänt att vi efter en stund omedvetet övergår till "han" i alla fall.

Skulle det inte då - för jämlikhetens skull, för enkelhetens skull, för språkets skull - vara berikande med ett könsneutralt pronomen?

En del språkforskare är för användandet av hen, andra emot. Det kanske inte behövs. Man kan ju prata runt det, om än omständigt, och sådana ändringar i ett stabilt språks grammatik är svåra att genomföra. Det är inte bara ett nytt substantiv - som vårt språk ständigt berikas med - utan ett nytt pronomen.

Visst kan det kännas konstigt och ovant att säga först. Det kanske tar ett par generationer innan det får fäste. Jag vet inte om det är värt det eller inte. Om ett sådant ord verkligen behövs. Men jag kan tänka mig flera tillfällen där det för mig skulle passa väldigt bra att använda.

Jag kanske ska testa?

I alla fall ska jag önska mig Kivi och monsterhund i födelsedagspresent. Jag tycker den verkar alldeles fantastisk. Men det återstår att se.

Läshunger

Det bästa vi kan ge våra barn är läshunger.
En törst för kunskap.
Ett nyfiket sinne,
som undersöker och tar reda på,
som ställer frågor och inte tar vuxna på orden.

Tro inte på allt ni hör! Leta information, sålla och bestäm själv vad du tror!
Frågvishet... detta underbara ord...
Frågvishet!
Ställ alltid frågor!

Visst kan det bli jobbigt när små barn ständigt frågar "Varför det? Varför det? Varför det?". Men om vi kan ta till vara på detta, och inte kväva det, utan föda det och ge det plats att utvecklas, då ger vi barnen möjlighet att växa upp till självständigt tänkande individer!

Ge barnen läshunger, då får de hela världen!
Inte bara magiska världar, utan också vår egen.
Nyckeln till kunskap.
Nyckeln till frihet.
Nyfikenhet, frågvishet, läshunger!

"O mäktiga feer, ge mitt barn i faddergåva inte bara hälsa, skönhet, rikedom och allt det där ni brukar komma stickande med - ge mitt barn läshunger, det ber jag er om med brinnande hjärta! Jo, för jag vill så gärna att mitt barn ska få i sin hand nyckeln till det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.
.
Så där borde varenda mamma tänka - och sedan tillägga: Böckerna ska jag försöka skaffa fram själv, man kan inte begära allt av feer. Och det finns ju bibliotek." - Astrid Lindgren

Från "Om läshunger", publicerad i tidskriften Vi Husmödrar 1956:10. Denna essä, samt flera andra av Astrid Lindgrens texter, finns att hitta i boken Det gränslösaste äventyret. Absolut läsvärd!

Jag är den jag är

För ett tag sen hade jag ett samtal vid skollunchen med två flickor i ettan. En av dem frågade mig om jag var kristen eller muslim. I deras område var det väldigt viktigt att identifiera sig som det ena eller det andra. Jag svarade att jag inte var något av det, och att det måste man inte vara. Hon funderade en sekund, sen sa hon: "Jaha, är du bara svensk?" Jag förklarade att ja, jag är svensk, men att kristen/muslim har med religion att göra och svensk är ju en nationalitet, så det är inte samma sak. Då säger den andra flickan vid bordet: "Fast det kan vara olika med det där (nationalitet), för jag är irakier för mina föräldrar är irakier, fast jag är också svensk för jag är född här. Man kan va båda på samma gång." Oerhört stolt svarade jag leende: "Ja, precis. Man kan vara båda på samma gång."

En sjuårig flicka har förstått något som många vuxna har problem att förstå. Nationalitet och etnicitet är inte nödvändigtvis samma sak, och vad vi identifierar oss som måste vi själva få bestämma. Den här flickan var irakier OCH svensk, utan att dessa på något sätt motverkade varandra. Tråkigt nog kommer hon antagligen stöta på människor som vill få henne att välja det ena eller det andra. Jag hoppas att hon kan hålla fast vid sin identitet. För vi måste få identifiera oss själva. Detta gäller inte bara etnicitet/nationalitet utan alla delar av vårt jag.

Vi fastnar så ofta vid det yttre. Men det är inte vårt jobb att sätta etiketter på folk. Det är vårt jobb som lärare att ge våra elever en plats där de får vara sig själva, skapa sig själva och identifiera sig själva.

Enligt barnkonventionen har varje människa rätt till ett namn. Varje människa måste sen få rätt att bestämma vad det namnet ska rymma.

Min identitet måste få bestämmas av mig. Länge lät jag andras förväntningar svara på frågan "vem är jag". Först när jag släppte det - och inte lät gud eller människor säga vem jag var - kunde jag ta kontroll och ansvar över min egen identitet. Äntligen var jag fri att helt vara den jag är, och den jag ville vara. Den friheten måste vi även ge våra elever. Det är inte vårt jobb att berätta för dem vilka de är eller få dem att få plats i en liten låda. Det är vårt jobb att "låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet" (Läroplanen för grundskolan, 2011:7). Det är vårt jobb att skapa en plats där varje elev kan "få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter"(Ibid., s10). Då kan de bli trygga i sin identitet - den de själva skapat och definierat. Precis som den sjuåriga flickan.

"I am no bird; and no net ensnares me: I am a free human being with an independent will."

- Charlotte Brontë, Jane Eyre

(För vidare läsning, se här, speciellt René Leons artikel "På väg mot en diversifierad normalitet".)

Tankar om rättvisa...

Vad är egentligen rättvisa?

Är det att ge alla exakt samma sak?

Eller är det att ge varje individ det de behöver för att lyckas?

Ur "En kamp om kunskap" av Seija och Maria Wellros

Sushi, död och dekadens

Tiderna förändras.
När jag var liten och åkte på utflykter med skolan brukade jag ha med mig mackor med norrbodakorv, en festis och kanske några ballerinakex.
År 2012 är det annat som gäller.

Sushi. 
Pastasallad med grillad halloumi. 
Trekantssmörgåsar av den finare sorten.

Borta är den gamla hederliga, hemmagjorda smörgåsen med norrbodakorv.

"Trekantssmörgåsen är den perfekta matsäcken för en dag med död och dekadens" som en mellanstadiepojke uttryckte det när han packade upp sin matsäck på armémuseet.

Och där kanske det funkar. Inomhus, med bord och stolar. Även sushi, trots att hälften hamnade på botten i ryggsäcken.
Men jag undrar om sushi tas med på utflykten till skogen också...

Jobbiga homonymer

När man väl lärt sig läsa kan man inte låta bli.
Inte låta bli att tyda alla de tecken som finns runt omkring. På reklampelaren. I mataffären.

På löpsedeln.

Jag gick förbi en löpsedel idag (egentligen gick jag självklart förbi flera, men just den här är värd att omnämnas), och kastade en snabb blick på den. Men den här gången räckte inte en blick. Istället för att bara läsa och gå vidare, som man så ofta gör, ryckte jag till och fick titta igen.
Jämtins tunga smäll, läste jag. Jämtins tunga vaddå? Smälte? Smällde?
Vad hände med Jämtins tunga?

Dessa jobbiga homonymer...

Ge mig mina chipspåsar

SL vill tacka oss, alla trogna resenärer, för att vi är så snälla mot varandra när vi åker i kollektivtrafiken.

För att vi reser oss upp för dem som behöver sitta.
För att vi plockar med oss vårt skräp.

Det var ju trevligt.

De kan inte tacka oss nog säger de.

Men, SL, om ni verkligen vill tacka oss - era trogna, betalande resenärer - så finns det faktiskt en sak ni kan göra.

Sänk priserna.
Ge oss tillbaka våra chipspåsar.

Vem vet, då kanske vi blir ännu snällare.

Kunskap förändrar

En reklamskylt för Folkuniversitetet på tunnelbanan stoltserade med dessa ord: Kunskap förändrar.
Kanske detta är den viktigaste sanningen av dem alla.
Ju mer kunskap jag får, desto mer kan jag förstå både mig själv och omvärlden.
Både för att jag då kan mer.
Men också för att ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att det finns så mycket jag inte känner till.

Kanske det är därför jag vill bli lärare. Då kan jag fortsätta lära mig hela livet, men också ge mina elever nycklar till nya världar.
Så att de aldrig blundar.
Så att de aldrig stänger igen dörren.
Så att det aldrig vänder ryggen till.
Utan låter kunskap förändra dem.
För kunskap förändrar verkligen.
Inte bara enskilda människor utan hela vår värld.

...............................Prins eller groda..............................

Grodor kan hoppa även ur munnar där man oftast hör fågelsång.

Istället för att då sätta hatt och monokel på den är det bäst att be om ursäkt och låta den hoppa ur sikte.

Men kanske kan en del av dem bli prinsar om de bara får en puss?

9 bågar tack.

Jag var på pressbyrån idag och köpte ett kuvert och ett frimärke.

- 9 bågar tack! sa killen bakom disken.

Bågar? Det har jag aldrig hört förut.
Var i vårt avlånga land heter kronor bågar?

And the world came crashing down...

"Every act of creation is first an act of destruction" - Pablo Picasso

A frightening thing.
Necessary, but frightening.
It is a long process. But when your old world finally comes crashing down, you realize that the new one is already being built. Because without at least a start on a new foundation, you might not have the courage to admit that the old one was never there.

When a world comes crashing down it is not always a bad thing.

Sometimes it is the very best thing.

Lilla Essingens eget ekosystem

Svanar är vackra djur. 

En symbol för kärlek och skönhet. 

Kanske det. När de är två stycken.

När man kan räkna till 37 stycken är de inte bara vackra utan också läskiga.

Speciellt när de simmar längs stranden och följer efter oss. Speciellt när de sakta simmar närmare och gång på gång öppnar näbben och väser. Speciellt när de sträcker ut vingarna och visar sig så stora som möjligt. Men alldeles speciellt när de är 37 stycken.

Och så många räknade vi till på Lilla Essingen häromdagen. Förutom svanarna finns här en mängd andra fåglar - änder, kanadagäss, fiskmåsar och en del jag inte vet namnet på. De trivs väldigt bra här. Ett eget litet fågelparadis. För varje dag får de mat levererad i stora påsar lastade på en gammal barnvagn. Kanske är leverantören en vän till kvinnan som hade 11 svanar i sin lägenhet. Kanske är det hennes svanar leverantören tar hand om. Kanske tar hon ibland med sig en och annan svan hem. Jag vet inte. 

Hursomhelst finner jag det olustigt när en hel flock svanar hotfullt simmar mot mig. Det hade räckt med två.

(Två dagar senare räknade jag till 50 svanar.)