Tankar som föds

Knappt en vecka kvar tills det är dags att börja jobba. Två veckor till skolstart. Tankarna snurrar och mål och idéer formas. Men de handlar inte främst om undervisning.

Istället handlar de om klassrumsklimat. De handlar om relationer. De handlar om strategier för att skapa rum att lyckas. Rum att vara. Rum att växa.

Tankarna och idéerna finns. Det ska bli spännande att se hur de tar sig.

Nytt perspektiv

Som student undrade jag: "Hur ska jag kunna planera tillräckligt med saker för en hel vecka?"
Nu undrar jag istället: "Hur ska vi hinna med alla saker jag vill göra på bara en vecka?"

Intressant perspektivskifte.

Ibland kan man vara nöjd

I morse tränade mina ettor addition och samarbete samtidigt. Det var en spontanlektion då det jag hade planerat blev färdigt redan igår. Så vi räknade med hjälp av tärningar. Två och två. Jag tänkte att de nog skulle tycka att det var roligt, men oj vilken entusiasm det blev! De nästan kröp på bänkarna för att kunna se tärningarna och hjälpa varandra att skriva på rätt ställe. Det skrattades och pratades om hur lustigt det kan bli, till exempel när man råkar slå samma tal flera gånger i rad, eller när man slår samma tal som kompisen, eller när summan blir samma flera gånger fast man slog olika tal. Matematiskt språk på ett naturligt och otvunget sätt, för det var deras eget.

Efter en sådan lektion känns det verkligen som om man gjort något rätt.
Jag är glad.
Barnen är glada.

En bra dag för kunskap och växande helt enkelt.

Homonymer och tydliggörande av mål

Det är viktigt att eleverna vet vad det är de ska lära sig.
Att de vet vad som förväntas av dem.
Att de vet hur uppgifterna hjälper dem att nå dit de ska.
Att lärande- och bedömningsprocessen är genomskinlig och tillgänglig för dem.
Att vi har ett öppet lärande där de får möjlighet att ta mer och mer ansvar.

Hur detta görs blir väldigt annorlunda beroende på hur gamla eleverna är. Jag har funderat väldigt mycket på hur kunskapsmålen - det mina elever ska nå upp till, det de ska klara av - kan förstås av sjuåringar. Hur kan de tydliggöras för årskurs 1?

Jag har en idé.
En idé jag testar just nu. Så vi får se hur det går.

Jag har satt upp ett mål i klassrummet. Ett fotbollsmål. Där hänger vi sen upp fotbollar. I fotbollarna står våra mål. Våra kunskapsmål. Så mål i mål alltså.
Vi vill i mål med våra kunskapsmål. 
Vi vill vinna, nå hela vägen.

Olika ämnen har olika färg. Vid lektionens/dagens/veckans slut samtalar vi om målen i målet och på vilka sätt vi tränade på dem. Eleverna har även ett mindre fotbollsmål uppsatt i sin bänk där de klistrar fast små bollar med kunskapsmål. Detta får de ta med hem på fredagen för att visa sina föräldrar. På detta sätt ges möjlighet för samtal kring lärande både i skolan och hemma.

I två veckor har vi nu använt oss av målen i målet. Barnen börjar sakta förstå vad det handlar om, och kan ge exempel på hur vi arbetat med de olika målen. De gör kopplingar de annars kanske inte skulle gjort.
Så vi fortsätter experimentet och ser vart det leder.
Ser om det gör det jag vill att det ska göra.
Ser om det öppnar upp lärandeprocessen för mina elever.

Det digitala skollyftet: uppgift 1 och 2

Tänkte ge mig in i det utvidgade kollegiet en sväng.
Genom det digitala skollyftet.
Vet inte än exakt hur mycket jag kommer hinna delta, men tänkte att det var värt ett försök i alla fall.

Jag heter Jennie och är nyutexaminerad lärare (juni 2013). Jag är nu mentor i en årskurs 1 i en söderförort till Stockholm. Min första klass alltså. Så det är mycket att stå i, mycket att sätta sig in i, mycket kring min lärarroll att lista ut. Jag har fantastiska kollegor på skolan som stöttar på många sätt, men blev nyfiken på hur detta utvidgade kollegium kan te sig.

Jag har under hela min utbildning vetat att jag vill använda digitala verktyg i min undervisning. En tanke som föddes tidigt var att använda en klassblogg. Detta för att öppna upp världen för mina elever, skapa motivation då andra kan se vad de gör, samt för att skapa närmare kontakt med föräldrar. Ni kan se mer och följa 1B:s kunskapsresa på www.barnenochbjornen.se. Än så länge är det jag som skriver och berättar vad vi gör, men tanken är att eleverna ska ta över mer och mer.

På skolan arbetar vi även en hel del med Ipads, för skrivträning, läsning, språk och matematik, något som är helt nytt för mig.

Mitt mål med att vara med i det digitala skollyftet handlar mycket om att lista ut den bästa användningen av klassbloggen. Hur får jag eleverna involverade på bästa sätt? Hur kan den bli verkligt deras redan i årskurs 1? Hur kan den användas för att skapa maximal motivation?

Jag är även nyfiken på andra digitala verktyg som passar att använda i åk 1, samt lära mig mer om upphovsrätt och sådant.

Jag hoppas att arbetet med klassbloggen kan inspirera fler lärare på skolan att skapa klassbloggar, om det visar sig bli ett lyckat experiment. För just nu är det vad det är. Ett experiment under mitt första år med min första klass. Ett experiment som kanske har större chans att lyckas med stöd från andra som försökt och lyckats.

Min första etta

Jag har nu fått namnen på mina första elever.
18 namn.
18 blivande ettor.
Snart är det verklighet.
Snart blir 18 namn på en lista 18 nyfikna ansikten i mitt klassrum.
Oerhört spännande. Och väldigt nervöst.
För nu blir jag lärare på riktigt.

Dagens ungdomar vs morgondagens ungdomar

Jag blev både väldigt stolt och väldigt upprörd idag. Stolt över våra tvåor som skötte sig exemplariskt och överöstes av beröm på julvandringen i kyrkan, trots att de fick pulsa genom snödrivor i piskande vind för att komma dit. Upprörd över gymnasieungdomarna som från tredje våningen av någon anledning bestämde sig för att kasta snöbollar i huvudet på våra elever. Våra åtta-åriga elever. Och som fortsatte kasta trots att jag skrek åt dem att låta bli, att det var små barn de kastade på. Och träffade i huvudet. Hur tänker man när man gör så? Hur kommer man på idén att kasta snöbollar i huvudet på små barn när de bara går förbi? Det förstår inte jag.

Bokstäver med hela mig

Möjligheter för lärande finns överallt. 
Som när barnen på förskolan kommer fram och frågar hur ett A ser ut, och vi hjälps åt att visa med hela kroppen. För ett av barnens namn började ju på A. Vad kommer efter A då? De funderar en stund och säger sen N! Hur kan vi forma N? Och så tar vi en bokstav i taget tills vi format hela namnet, A-N-N-A. Jag börjar också på A! ropar Anton då. Så då stavar vi hans namn också, med hela kroppen. Och när vi visat det sista N:t säger Nina att N, det börjar ju hennes namn på. Så där höll vi på en stund, tills allas namn hade visats med hela kroppen och barnen spontant samtalat om begynnelsebokstäver och slutbokstäver, jämfört hur långa namnen var (för några tog ju väldigt lång tid att stava fram) och upptäckt att några bokstäver (som I) var betydligt lättare att visa än andra (som M).
Om man tar till vara på möjligheterna som kommer, och mobiliserar barnens nyfikenhet, så kan mycket lärande ske under en helt vanlig stund ute på gården.

Mitt yrkesval

Jag läste naturvetenskap på gymnasiet. Plugglinje med höga förväntningar på att "bli något". Något med hög status och mycket pengar. Många sökte till högskoleprogram där det krävdes 20.0, och kanske inte kom in trots att de hade det. Jag sökte en linje där alla sökande kom in. Där de inte ens tittade på poängen. Där en del kanske skulle tycka att mina betyg var bortkastade. Jag var också osäker ett tag, kände pressen att bli något mer än "bara" lärare. Kan känna också nu att människor när jag svarar att jag läser till lärare släpper ur sig ett besviket "jaha".
Men jag håller inte med. Ju mer jag läser, ju fler dagar jag är ute på skolorna, ju närmare examensdagen jag kommer, desto säkrare blir jag på att jag valt rätt. Och desto mer inser jag den komplexitet läraryrket innebär. Det krävs mycket kunskap och engagemang för att vara en bra lärare, och det är ett yrke att vara stolt över.
Jag är stolt över mitt yrkesval, och tycker att det ska bli fantastiskt roligt att få komma ut och jobba på riktigt till hösten. Läskigt, absolut. Men fantastiskt roligt. För det är det här jag vill göra. Så är det bara.

Bara mig själv med en krona

En dag på förskolan sitter vi och pysslar.
Ritar, klipper och klistrar.
Ett av barnen klipper i zick-zack och upptäcker att det nästan ser ut som en krona. Så vi tejpar ihop den och knyter fast den med ett snöre, och vips så har vi en prinsessa! Snart finns där ytterligare några prinsessor och ett par drottningar med kronor dekorerade med pärlor och blommor.
En av de andra i personalen kommer förbi och får titta på ett av barnens krona, och frågar

"är du en kung eller en prins?"

Pojken svarar inte, så jag säger

"en prinsessa var det ju, eller hur?" 

varpå han nickar.

"En prinsessa, ja det är ju klart!" säger den andra personalen för att rädda sitt misstag.

Orden vi väljer spelar roll. Vi kan både begränsa och öppna upp för barnen genom sättet vi talar till dem på och frågorna vi ställer.

För trots att de flesta av barnen runt bordet är pojkar så är det prinsessor och drottningar de är just den här dagen.

Utom en, som bara är sig själv med en krona. Och det går ju bra det också.

Ett nytt ord

Jag lärde mig ett nytt ord den här veckan.

Färst. F-Ä-R-S-T.

Som i få - färre - färst.

Det har jag aldrig hört förut.

"Jag har färst äpplen och du har flest."

Spännande med språk...

Varför ateister bryr sig om gud

Så var det dags igen. Ännu en krönika av Marcus Birro som jag inte kan låta bli att kommentera. Fast jag måste säga att Humanistbloggen redan gjort ett bra jobb. Vad de inte gick in på var anledningarna till att många ateister (dock långt ifrån alla) är intresserade av religion och också har starka känslor gällande ämnet.

För det finns anledningar. Flera stycken.

Birro skriver:

Men gud, som vi egentligen inte bryr oss om, gör oss skitförbannade.

Nästan rätt. Det är inte gud som gör oss skitförbannade. Vi tror inte att han finns, alltså kan han inte göra oss arga. Däremot kan religion göra oss skitförbannade.

När den diskriminerar den som tror annorlunda.

När den inkräktar på människors mänskliga rättigheter.

När den lägger sig i vår rätt att älska den vi älskar.

När den ålägger även den som inte tror att följa dess lagar.

När den behandlar människor illa "i guds namn".

osv...

Då kan vi bli skitförbannade.

Med rätta.

Vidare skriver Birro:

Alla när en längtan att lära känna Gud. Också ateisterna. Kanske allra helst ateisterna. De är helt absorberade av Gud.

Inte riktigt. Vi är inte absorberade av gud. Men vi bryr oss om religioners (alla religioners) konsekvenser för vårt samhälle. För sanningen är att religioner påverkar vår värld på oerhört många sätt idag. Och att inte bry sig om det skulle vara att inte bry sig om vår värld. 

Vilket vi gör.

Ett (litet) exempel på hur religionen påverkar våra liv i Sverige är skolavslutningarnas vara eller inte vara i kyrkan, vilket Birro talar om. Och för många kanske inte en timme i kyrkan på avslutningen är så farligt. Men oavsett allas vår personliga åsikt i frågan så är faktum att stat och kyrka i Sverige är åtskilda. Faktum är även att den svenska skolan är obligatorisk och icke-konfessionell. Alla föräldrar, oavsett tro, ska kunna skicka sina barn till skolan i trygg förvissning om att de får allsidig undervisning om olika religioner och livsåskådningar, men att de inte predikas för. Barn ska inte behöva värja sig för missionerande religioner - vilken det än må vara - på sin skoltid. Vi måste respektera barnens rätt till en icke-konfessionell skola mer än vi respekterar gamla traditioner. Birro tycker att kyrkan ska visa självrespekt och vägra skolor att komma dit om de inte "kan hantera en välsignelse". Gör det. Och så kan skolorna visa lite självrespekt och vägra gå dit, och på så sätt hedra sin icke-konfessionella status och respektera de elever den är till för. 

Prästen Christofer Wilson har skrivit en intressant artikel från en prästs perspektiv. Läs också humanisten Carl Gustaf Olofssons artikel här, som delvis svarar på Birros fråga om varför människor blir upprörda över att barn önskas guds välsignelse på skoltid. Dessa ord bär, för den som inte tar emot dem, inte på ljus och värme utan på hot om evig pina. Något barn i skolan inte ska behöva utstå.

Det finns anledningar för oss alla att bry oss om religion, att försöka förstå de gudar människor tror på och hur denna tro påverkar vårt samhälle. Lyckligtvis har vi färre sådana anledningar i Sverige än i många andra länder. Birro anklagar ofta sekulariseringen för diverse problem som finns i samhället - orättvisor, kyla, brottslighet osv., trots att forskning pekar åt ett annat håll (se mitt inlägg om detta här). Faktum är att vi har sekulariseringen att tacka för en oerhört viktig sak: 

I Sverige går inte någons personliga, religiösa tro före andras mänskliga rättigheter. 

Tack vare det har vi inte lika många saker att bli skitförbannade över.

Tyvärr är så inte fallet i många andra länder, där majoritetsreligionen bestämmer hur alla ska leva och på ett stark sätt begränsar minoriteters möjlighet att leva sitt liv så som de önskar. 

För mig personligen har Birro ändå delvis rätt. Jag bryr mig om gud, men inte på det sätt Birro menar. Jag bryr mig om gud därför att han, trots sin icke-existens, har varit en stor del av mitt liv. Och att förstå honom och den religion som bygger på honom, att förstå varför människor tror och på vilka sätt de låter honom influera sina liv, hjälper mig att bearbeta mitt förflutna. Det hjälper mig att förstå varför jag själv en gång trodde, och vad som ledde fram till att jag slutade tro. För mig, och för andra som gått samma väg, är detta ännu en anledning.

Min farfar, pensionerad präst i Svenska Kyrkan, har ett motto:

"Människa först, kristen sedan."

Sätt in där vad du vill. Kristen, ateist, moderat, fotbollsfan, trumpetare...

Men vad vi än gör, låt oss alltid sätta människa först.

Jag vill kunna vara stolt

Jag vill kunna vara stolt över min insats.
Jag vill kunna vara den bästa lärare jag kan vara.
Det vill nog alla lärare.

Men verkligheten för många ser annorlunda ut.
Som jag skrivit om tidigare.
Man vill, men räcker inte till.

Ibland går det inte längre. Och man tvingas söka en ny karriär.
Inte för att man inte vill vara lärare. Inte för att man inte älskar sitt jobb. Utan för att arbetsbördan gör det ohållbart.
Hur länge kan man stå rak i ryggen när man inte längre har tid att vara en bra lärare och ge eleverna det de behöver? Hur mycket klarar vår yrkesstolthet av?

Det här problemet finns inte bara här. Lärare kämpar för att få ihop arbete och vardag även i andra länder. Dokumentären American teacher visar situationen i USA. Väldigt intressant. Väldigt skrämmande.

Forskning visar att den viktigaste förutsättningen för elevernas utveckling i skolan är läraren. Att allt börjar med en bra lärare.

Och för att lärare ska kunna vara sina bästa jag behövs rätt förutsättningar. Passion, kreativitet, kunskap och engagemang räcker bara så långt.
Vi kan bara göra vårt bästa utifrån de förutsättningar vi får.

Vad behövs för en lyckad skola?
Jag säger lyssna på lärarna. Där finns svaren.

Ny arbetsbeskrivning: Du ska tåla lite stryk

Dags att ändra i platsannonserna.

Lägg till stryktålig. Snabbt återhämtande. Hårdhudad.

Lite stryk ska lärare tåla. Vi är ju precis som ordningsvakter och poliser.

Eller?

En hyllning till lärarkåren

Ni kryper på knäna under ökade krav och minskade resurser; 

ni kämpar mot ledning och högre makter för att ge era elever det de behöver; 

ni skriver brev till migrationsverket; 

ni samtalar med psykologer, läkare, polis och social; 

ni planerar fantastiska lektioner och projekt som ofta av olika anledningar inte blir av; 

ni hoppar in för kollegor som är sjuka; 

ni spenderar timmar med att samtala med elever som behöver stöd; 

ni kämpar för att engagera föräldrar; 

ni sträcker och tänjer på er själva för att räcka till; 

ni gråter över en otillräcklighet som inte är ert fel och gläds över de stunder då ni får vara de fantastiska lärare ni är. 

Allt det här och mycket mer gör ni, och varje litet steg framåt en elev tar gör att ni orkar lite till.

Som en av er sa:

"Det är inte lärarnas kompetens som brister utan lärarna själva; vi brister i frustration över att inte kunna klona oss själva för att hjälpa alla de elever som inte klarar av sin skolgång."

Trots en ökad arbetsbörda, sämre arbetsvillkor och politiker som drar åt fel håll, trots garanterad övertid, en lön som inte på långa vägar motsvarar det arbete som läggs ner och en tornande vägg att en dag gå in i, trots allt detta är jag oerhört stolt över att snart få sälla mig till er skara. 

Och trots att ledningar, kommuner och politiker inte så ofta ser och uppskattar det ni gör, så finns vi här som gör det - som uppskattar det oändligt mycket.

Tove, Karin, Åsa, Janina, Elisabeth, Isadora - det här är till er, men också till alla andra underbara lärare där ute som varje dag sliter och kämpar för våra barns framtid:

Ni är mina hjältar.

Only a click away

Information is everywhere.















Wanna learn how to knit? Google it.
Don't understand the medical jargon in the xray papers? Google it.
Don't know how to tell if eggs are bad? Google it.
Can't find the dice? Download the app.
Need tips on how to train your dog? Google it.
Don't know if someone is giving you false information? Google it.
Want to know anything about anything? Google it!

Knowledge is only a click away.

Vikten av att lyssna

Nyligen höll jag en lektion i årskurs 1 där vi jämförde två sagor med hjälp av ett venndiagram.

Efter att vi tillsammans listat likheter och skillnader mellan Rödluvan och vargen och Guldlock och de tre björnarna fick varje elev välja en likhet eller skillnad att illustrera och skriva om. Medan de jobbade gick jag omkring och pratade med dem och lät dem förklara vad det var de målade. En del hade valt ganska självklara likheter, som t.ex. att båda sagorna hade flickor som huvudpersoner, eller att båda sagorna utspelade sig i ett hus i en skog. Men en del hade valt likheter och skillnader som jag genom att enbart titta på bilden inte kunde förstå. Så jag bad dem förklara vilken likhet eller skillnad de hade valt - och fick så kliva in i deras förståelse av sagorna.

En elev hade på ena halvan av pappret målat vägen mellan rödluvans hus och mormors hus, och på andra halvan målat tre björnar som åt gröt. Vilken likhet/skillnad var det? Jag bad eleven förklara, och hen berättade att Rödluvan var tvungen att gå till mormor med mat, medan björnarna hade mat hemma hos sig redan. I klassen hade vi upptäckt att båda sagorna handlade om mat. Hen hade gått ett steg längre och uppmärksammat skillnaden i tillgången till mat.

En annan elev hade målat jägaren som högg vargen med en kniv, och tre björnar som vandrade i skogen. Vilken likhet/skillnad var det? Eleven förklarade att vargen var jagad av jägaren, medan björnarna kunde vandra fritt i skogen utan att någon jagade dem. Hen hade upptäckt skillnaden i djurens förutsättningar i sagan, något vi inte hade diskuterat i klassen tidigare.

Om vi bara tittar på det eleverna producerar kan vi ibland tro att de inte förstår. Men då ligger felet hos oss, inte hos eleverna. I samtalet kan deras tankar komma fram och helt plötsligt ser vi hur djupt de faktiskt förstått. Det är vår skyldighet som lärare att lyssna på våra elever och låta dem uttrycka sina tankar. Först då gör vi dem rättvisa.

Bokstaplar och termometrar

Min allra första dag som lärarvikarie var jag i en tvåa. Jag minns det tydligt, inte bara för att det var min första dag och jag var något nervös, utan för att jag redan då såg något som fick mig att tänka "så ska jag inte göra när jag har min egen klass". Vi har nu i uppgift att utveckla ett läsprojekt på universitetet, och jag gick in på lektion.se för att få lite inspiration. Tyvärr blev jag bara påmind om den där dagen för två år sedan. I den klassen hade de nämligen varsin "bokstapel" för att dokumentera hur många böcker de hade läst. Efter varje läst bok fick de på ett papper fylla i att de hade läst en bok, så kunde de se hur mycket de läst. 

Eller hur lite de läst. 

Ett bra sätt att uppmuntra till läsning, kanske man tänker först. Låt mig beskriva vad som hände under lektionen då eleverna skulle läsa. En del av dem - de som kunde avkoda hyfsat snabbt - sprang fram och tillbaka till bokhyllan för att hämta en ny bok, läsa den i raketfart och sedan hämta ännu en ny. Hela tiden korta, väldigt enkla böcker. När jag föreslog att de skulle testa en av de lite svårare böckerna sa de kort och koncist att nej, det ville de inte göra för då skulle det ta länge tid och då skulle de inte kunna fylla i lika mycket på sitt papper och då skulle någon annan hinna läsa mer än dem. Det viktiga var att få fylla i på pappret. Det var vad som värdesattes. Om de förstod vad de läste, eller utvecklades i sin läsning, spelade mindre roll. De skulle bara läsa fort. Några av de andra eleverna - som inte kunde läsa lika fort och inte hade fyllt i så mycket på sina bokstapel-papper, satt mest stilla och ville inte riktigt. De visste ju att de inte kunde komma ifatt de andra. Varför ens försöka? De skulle ju bara misslyckas. Detta var vad jag såg på lektion.se också. De flesta läsprojekt som var inlagda där hade något moment av tävling eller räkning av antal lästa sidor/böcker. Ibland gemensamt, ibland individuellt. Bokstaplar på väggen, termometrar som fylldes på per läst sida, en katt som fick längre svans... 

Men vilken syn på kunskap och läsning förmedlar vi till våra elever när vi jobbar på det sättet? Vad lär de sig? De lär sig att kvantitet går före kvalitet. Att snabbhet går före förståelse. De snabba läser utan eftertanke och de långsamma läser inte alls. Detta är inte vad jag vill förmedla till mina elever. För mig är det bättre att de läser en sida, men reflekterar och funderar över det de läst, än att de läst en hel bok men låtit det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Vi måste hitta andra sätt att uppmuntra till läsning, andra sätt att "mäta" vad god läsning är, där fokus ligger på innehåll och förståelse och inte på att ta sig till sista sidan så snabbt som möjligt.

Varning för killar!

Tjejerna på förskolan hade byggt ett klubbhus med madrasser, stolar och filtar. De hade gjort iordning sängar, mat och lite andra saker man behövde i ett klubbhus. Bestick och sånt där. Och så skylten! Skylten var nog viktigast. För det var inte ett vanligt klubbhus. Det var ju ett "härfåringakillarvara"-klubbhus. 

Så här såg skylten ut:

Väldigt tydlig. I alla fall på den här förskolan där alla killar hade relativt kort hår.

Trots att tjejerna var väldigt nöjda med sin skylt, blev killarna inte så glada när de såg den. Nu måste de ju bara ta sig in! Medan tjejerna högt deklarerade: "Varning för killar!" (med vilket de inte menade "akta er för här finns killar" utan "killar akta er, här är det farligt för er") började några av killarna resonera med dem om varför inte de fick vara med. Till slut bestämde de att om man bad snällt och lovade att inte förstöra så fick man komma in och hälsa på. Samtidigt hade några andra killar barrikaderat sig i ritrummet som nu blivit ett "härfåringatjejervara"-klubbhus. En stor skylt på en tjej med ett kryss över hade ritats och hängts upp utanför. Därinne var de sen i full fart med att tillverka biljetter för att få komma in i tjejernas klubbhus. Sen stod de snällt där på led utanför, med en biljett var som tjejerna fick riva. På killarnas egna initiativ gick priset sen upp till inte bara två, utan tre biljetter. Det var ju ganska roligt att tillverka dem trots allt!

Belöningssystem i skolan

Jag har länge funderat på om belöningssystem i skolan verkligen är bra. Visst, kortsiktigt kanske de "fungerar", men vad lär vi barnen egentligen? Jag hittade idag en beteendevetare som talar om just detta.

Alla mina lärarkollegor - LÄS!
Först artikeln HÄR och sen vidare till hennes blogg En annan du.
Oerhört tänkvärt.