Barns vishet

Vi tittade på Lilla Aktuellt, och använde läsfixarna när vi lyssnade. Eleverna fick välja om de ville vara detektiver eller cowboyar. Under tiden vi lyssnade skrev de ner svåra ord om de var detektiver och stödord om de var cowboyar. Efteråt samtalade vi om de svåra ord som dök upp - som paralympics och Krim. När cowboyarna sammanfattade var Krim, Ukraina, Ryssland och krig de ord som flera hade skrivit ner.
Med uppriktig förvåning frågade de: Men varför gjorde Ryssland så? Vad dumt av dem!

Sen kom de med lösningen.

Ryssland borde backa tillbaka så att Ukraina kan gå dit igen. Varför gör de inte bara så? 

Ja, varför gör de inte bara så?

Lite senare, i matsalen, uttrycker en elev efter djup eftertanke: Sverige är det bästa landet.

Varför tycker du det? frågar jag.

För att det är lugnt och skönt och inte krig som i Ukraina.

Det kan jag hålla med om.

Ibland kan man vara nöjd

I morse tränade mina ettor addition och samarbete samtidigt. Det var en spontanlektion då det jag hade planerat blev färdigt redan igår. Så vi räknade med hjälp av tärningar. Två och två. Jag tänkte att de nog skulle tycka att det var roligt, men oj vilken entusiasm det blev! De nästan kröp på bänkarna för att kunna se tärningarna och hjälpa varandra att skriva på rätt ställe. Det skrattades och pratades om hur lustigt det kan bli, till exempel när man råkar slå samma tal flera gånger i rad, eller när man slår samma tal som kompisen, eller när summan blir samma flera gånger fast man slog olika tal. Matematiskt språk på ett naturligt och otvunget sätt, för det var deras eget.

Efter en sådan lektion känns det verkligen som om man gjort något rätt.
Jag är glad.
Barnen är glada.

En bra dag för kunskap och växande helt enkelt.

Bokstäver med hela mig

Möjligheter för lärande finns överallt. 
Som när barnen på förskolan kommer fram och frågar hur ett A ser ut, och vi hjälps åt att visa med hela kroppen. För ett av barnens namn började ju på A. Vad kommer efter A då? De funderar en stund och säger sen N! Hur kan vi forma N? Och så tar vi en bokstav i taget tills vi format hela namnet, A-N-N-A. Jag börjar också på A! ropar Anton då. Så då stavar vi hans namn också, med hela kroppen. Och när vi visat det sista N:t säger Nina att N, det börjar ju hennes namn på. Så där höll vi på en stund, tills allas namn hade visats med hela kroppen och barnen spontant samtalat om begynnelsebokstäver och slutbokstäver, jämfört hur långa namnen var (för några tog ju väldigt lång tid att stava fram) och upptäckt att några bokstäver (som I) var betydligt lättare att visa än andra (som M).
Om man tar till vara på möjligheterna som kommer, och mobiliserar barnens nyfikenhet, så kan mycket lärande ske under en helt vanlig stund ute på gården.

A language dilemma

it is quite annoying 

when the word I am looking for 

does not exist 

in the language 

I am writing in

Bara mig själv med en krona

En dag på förskolan sitter vi och pysslar.
Ritar, klipper och klistrar.
Ett av barnen klipper i zick-zack och upptäcker att det nästan ser ut som en krona. Så vi tejpar ihop den och knyter fast den med ett snöre, och vips så har vi en prinsessa! Snart finns där ytterligare några prinsessor och ett par drottningar med kronor dekorerade med pärlor och blommor.
En av de andra i personalen kommer förbi och får titta på ett av barnens krona, och frågar

"är du en kung eller en prins?"

Pojken svarar inte, så jag säger

"en prinsessa var det ju, eller hur?" 

varpå han nickar.

"En prinsessa, ja det är ju klart!" säger den andra personalen för att rädda sitt misstag.

Orden vi väljer spelar roll. Vi kan både begränsa och öppna upp för barnen genom sättet vi talar till dem på och frågorna vi ställer.

För trots att de flesta av barnen runt bordet är pojkar så är det prinsessor och drottningar de är just den här dagen.

Utom en, som bara är sig själv med en krona. Och det går ju bra det också.

Ett nytt ord

Jag lärde mig ett nytt ord den här veckan.

Färst. F-Ä-R-S-T.

Som i få - färre - färst.

Det har jag aldrig hört förut.

"Jag har färst äpplen och du har flest."

Spännande med språk...

From the Coffin to the Royal Garden

Buddy had quite a journey. I realized the other day that my daily route is rather interesting as well.

I start out in the Coffin.
I take on the treacherous climb over the Raspberry Mountains.
After passing the Water Lily, I go through the blood red Centre of the Sun.
I try not to get lost in the West Woods where roads converge.
I cross the Meadow of the City.
I find rest at the Square of Homely Peace.
From there, I go on to the Courthouse and pass the Centre of the T, after which I finally arrive at my destination - the Royal Garden.

Do you know where I am?

Banan Stureplan

Homonymer är jobbiga. Homografer kan också vara det, när ordet är skrivet.

En flicka på tunnelbanan tittade lite i sin pappas Metro.
Banan Stureplan, sa hon.
Banan Stureplan.
Banan Stureplan...

Ligger betoningen på den första eller andra vokalen?
Är det en banan? Eller handlar det kanske om T-banan?

Banan Stureplan.

Jag säger som flickan på tunnelbanan; det är roligast om det rimmar.

Därför skriver jag

Språket utreder tanken. 

När jag skriver blir min tanke klarare. 

Genom orden får mina tankar ett annat liv. 

Att se tankarna utanför mig själv ger mig möjlighet att se dem från ett annat håll.

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok Ordet är ditt (2010) att ord lösgör energi. 

Något händer när vi skriver. 

Vi bearbetar, omförhandlar, definerar. 

Vi klargör. 

Vi släpper ut det som finns inom oss och låter det påverka oss igen, men utifrån - 

”ord som släpps fria och präntas på papper får en egen existens.” (Ibid., s.161).

När jag börjar skriva vet jag inte alltid vart det leder. 

Vart mina ord är på väg. 

De för mig framåt, lever sitt eget liv.

Mitt språk är mitt, men har ändå sitt eget liv. 

Jag lånar dess ord för min berättelse.

Vad händer med orden?

Någon sa till mig idag att när man sätter ord på något så begränsar man det. Det ligger något i det. Genom att välja en definition väljer man samtidigt bort en miljon andra. Orden räcker egentligen aldrig till för att beskriva något helt och fullt. Det blir bara en skuggbild av verkligheten. Min verklighet kan aldrig helt bli din, för när jag beskriver den förminskas den för att sedan åter ändra form i ditt sinne. Där är den färgad av dig och det som är ditt. Det som lämnar min mun är sällan det som når ditt öra, och det du menar kanske inte är det jag förstår. Vad händer där på vägen? Vad händer med orden på vandringen från mig till dig?

en tanke formas

ett ord lämnar mina läppar

hör du min tanke

eller din

Vad menade hen egentligen?

Sitter och skriver en litteraturanalys av en barnbok. Gör mina egna tolkningar. Läser andras tolkningar. Och funderar över vad författaren skulle säga om hen (första gången jag använt detta ord, haha!) läste dem.

Jag vill fråga.
Har vi förstått rätt? Tolkar vi in nåt som du inte alls tänkt? Gör vi tolkningar som är så långsökta och absurda att du bara skrattar?

Vad menade du egentligen? Menade du något alls?

"Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne." - Astrid Lindgren, Svenska Dagbladet 28/9 1970

Han, hon och hen

Vårt språk är i ständig förändring. Men en del förändringar tar lång tid och möter mycket motstånd. Redan på 60-talet introducerades ett könsneutralt pronomen i Sverige - hen. Fyrtio år senare är det fortfarande hett debatterat.

Jag hörde en pastor prata om detta nya ord med oro över att det skulle sudda ut skillnaderna mellan könen - de inneboende skillnader gud skapat oss med. Men vilka skillnader är han rädd att de ska sudda ut? De skillnader som är genetiska kan väl inte tas bort enbart med språket? Och de som är sociala skapelser, vill vi verkligen ha dem kvar?

Denne pastor har dessutom missförstått meningen med hen. Det skapades inte för att eliminera könen eller för att göra alla exakt likadana. Det finska språket, och flera andra, har alltid haft könsneutrala pronomen, utan att det verkar ha gjort dem mer förvirrade i sina könsidentiteter än andra. Nej, hen ska inte ersätta han och hon. Det ska komplettera dem. För det finns tillfällen då könet är oviktigt för sammanhanget, eller där man inte känner till könet, eller då man av någon anledning inte vill avslöja könet. Med hen får vi tre valmöjligheter istället för två.

Nyligen släpptes Sveriges första barnbok där hen används - Kivi och monsterhund. Det måste inte alltid vara en pojke eller flicka - ibland räcker det att det är ett barn. Vi behöver inte veta mer än så. Vi behöver inte delvis utestänga hälften av läsarna från igenkänning.

Ibland räcker det att det är ett barn.

Ibland räcker det att vi är människor.

Vi måste inte alltid delas upp i män och kvinnor.

Vi är först och främst människor.

Ibland räcker det.

Jag har många gånger när jag skrivit noveller och texter önskat att det funnits ett sådant ord, så att jag slapp välja om det skulle vara en pojke eller en flicka. För det spelar ingen roll just då. I den situationen spelar det ingen roll. Det kanske till och med förstör att veta. Ett könsneutralt pronomen öppnar upp för ett helt nytt sätt att skriva; det skapar en ny dimension i språket.

Även vid diskussioner på seminarier och i skrivandet av uppsatser dyker detta problem upp. Ofta spelar elevens kön ingen roll för ämnet i fråga - ibland kan det till och med vara kontraproduktivt att känna till då det kan leda bort från ämnet och ge plats för stereotyper och förutfattade meningar. Då får vi välja mellan att ständigt upprepa "eleven" - vilket snabbt blir tröttsamt - eller för sakens skull säga "vi säger att det är en hon". Och när detta har bestämts har det flera gånger hänt att vi efter en stund omedvetet övergår till "han" i alla fall.

Skulle det inte då - för jämlikhetens skull, för enkelhetens skull, för språkets skull - vara berikande med ett könsneutralt pronomen?

En del språkforskare är för användandet av hen, andra emot. Det kanske inte behövs. Man kan ju prata runt det, om än omständigt, och sådana ändringar i ett stabilt språks grammatik är svåra att genomföra. Det är inte bara ett nytt substantiv - som vårt språk ständigt berikas med - utan ett nytt pronomen.

Visst kan det kännas konstigt och ovant att säga först. Det kanske tar ett par generationer innan det får fäste. Jag vet inte om det är värt det eller inte. Om ett sådant ord verkligen behövs. Men jag kan tänka mig flera tillfällen där det för mig skulle passa väldigt bra att använda.

Jag kanske ska testa?

I alla fall ska jag önska mig Kivi och monsterhund i födelsedagspresent. Jag tycker den verkar alldeles fantastisk. Men det återstår att se.

Läshunger

Det bästa vi kan ge våra barn är läshunger.
En törst för kunskap.
Ett nyfiket sinne,
som undersöker och tar reda på,
som ställer frågor och inte tar vuxna på orden.

Tro inte på allt ni hör! Leta information, sålla och bestäm själv vad du tror!
Frågvishet... detta underbara ord...
Frågvishet!
Ställ alltid frågor!

Visst kan det bli jobbigt när små barn ständigt frågar "Varför det? Varför det? Varför det?". Men om vi kan ta till vara på detta, och inte kväva det, utan föda det och ge det plats att utvecklas, då ger vi barnen möjlighet att växa upp till självständigt tänkande individer!

Ge barnen läshunger, då får de hela världen!
Inte bara magiska världar, utan också vår egen.
Nyckeln till kunskap.
Nyckeln till frihet.
Nyfikenhet, frågvishet, läshunger!

"O mäktiga feer, ge mitt barn i faddergåva inte bara hälsa, skönhet, rikedom och allt det där ni brukar komma stickande med - ge mitt barn läshunger, det ber jag er om med brinnande hjärta! Jo, för jag vill så gärna att mitt barn ska få i sin hand nyckeln till det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.
.
Så där borde varenda mamma tänka - och sedan tillägga: Böckerna ska jag försöka skaffa fram själv, man kan inte begära allt av feer. Och det finns ju bibliotek." - Astrid Lindgren

Från "Om läshunger", publicerad i tidskriften Vi Husmödrar 1956:10. Denna essä, samt flera andra av Astrid Lindgrens texter, finns att hitta i boken Det gränslösaste äventyret. Absolut läsvärd!

Jobbiga homonymer

När man väl lärt sig läsa kan man inte låta bli.
Inte låta bli att tyda alla de tecken som finns runt omkring. På reklampelaren. I mataffären.

På löpsedeln.

Jag gick förbi en löpsedel idag (egentligen gick jag självklart förbi flera, men just den här är värd att omnämnas), och kastade en snabb blick på den. Men den här gången räckte inte en blick. Istället för att bara läsa och gå vidare, som man så ofta gör, ryckte jag till och fick titta igen.
Jämtins tunga smäll, läste jag. Jämtins tunga vaddå? Smälte? Smällde?
Vad hände med Jämtins tunga?

Dessa jobbiga homonymer...

...............................Prins eller groda..............................

Grodor kan hoppa även ur munnar där man oftast hör fågelsång.

Istället för att då sätta hatt och monokel på den är det bäst att be om ursäkt och låta den hoppa ur sikte.

Men kanske kan en del av dem bli prinsar om de bara får en puss?

9 bågar tack.

Jag var på pressbyrån idag och köpte ett kuvert och ett frimärke.

- 9 bågar tack! sa killen bakom disken.

Bågar? Det har jag aldrig hört förut.
Var i vårt avlånga land heter kronor bågar?