”Någon har kallat
människan ”en ungefärlig varelse” som rymmer många motsatser. Samma person kan
vara framfusig och blyg, modig och feg, elak och snäll, empatisk och
självcentrerad, uppmärksam och inåtvänd, fritänkande och konservativ, intuitiv
och rationell.”
- Patricia Tudor-Sandahl, Ordet är ditt (2010:166)
Detta är för mig en
befriande tanke. Jag har alltid känt att jag själv är en ungefärlig varelse,
där många motsatser får plats. Men ofta ser människor bara den ena delen och
blir väldigt förvånade när en motsats kommer fram. De tycker att ”det var inte
likt dig” eller ”det trodde jag inte du kunde göra”. Men man är man inte alltid samma person på fotbollsplanen som på
teaterscenen. Jag kan vara både vad du kallar blyg och vad du kallar modig på
samma gång. Dessa begränsningar sker nog mer hos betraktaren än hos oss själva.
Jag har aldrig tyckt om att prata om människor
i definitiva ordalag. Att säga att någon är på ett visst sätt kan låsa fast dem
i en stereotyp, men också låsa fast mig så att jag inte kan reagera på ett bra
sätt när personen i fråga agerar emot det ord jag stämplat henne med. Om jag
bestämt att en människa är stark och självständig, hur kan jag då hjälpa och
stötta henne när hon är svag och i behov av hjälp? Om jag bestämt att en
människa är blyg och försiktig, hur kan jag då ta till vara på hennes kreativitet
och framåtanda? Hur vi är vid ett tillfälle beror mycket på situationen. Den
bild du ser av en människa en dag behöver inte alls vara det som är närmast
dess mest sanna jag.
Jag värjer mig mot när människor säger hur jag
är, när det är människor som inte känner mig. De som känner mig vet ju att det
finns mer och menar det inte definitivt utan just då. Men människor som inte
känner mig utan ser mig i en situation vet ju inte mer än just där och då. För
dem att då säga ”du är så här” känns fel, för de vet ju inte.
Om en människa ska kunna vara sig själv så
måste det finnas tillräckligt mycket plats hos dem runt omkring. Plats för den
starke att vara svag, för den tålmodige att bli arg och för den självuppoffrande
att vara självisk – utan att andra för den skull blir så förvånade att de inte
kan hantera det.
Vi är alla
ungefärliga varelser.
Och det är väl tur
det.
