Tiden känns annorlunda här. Mjukare, mer följsam. Inte lika uppdelad och hård. Jag känner mig aldrig stressed att komma hem från skolan. Eller stressad till skolan. Fast jag ibland får skynda mig så stressar jag inte. Tiden är på min sida.
När jag kommer hem känns det som om jag fortfarande har hela dagen framför mig. Jag vill inte bara gå och lägga mig direkt, eller bara sitta och slappa, utan kan göra saker. Utan problem. Tiden är rundare och mer.
Två månader senare
Tiden är borta. Försvinner snabbare och snabbare. Försvinner med ljuset. Jag stannar upp ibland och stjäl en minut, men den försvinner fort in bland de andra. Små andningshål i en karusell som snurrar fortare och fortare. Dessa små minuter som jag önskar varade för evigt. Eller åtminstone hela dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar