Om att upptäcka det lilla

Ibland går allt så fort. Man ska hinna med det ena och det andra, hantera konflikter, ringa föräldrar, städa undan, plocka fram. Arton händer i luften, arton röster som vill ha uppmärksamhet och stöd. Tankarna försöker nå till alla platser samtidigt och ändå vara stilla i ögonblicket.

För det är i de små ögonblicken mitt i allt det andra som miraklen händer.

Det är där en växande människa upptäcker att ett litet ord kan förändra allting.
Det är där en växande människa ser ett mönster i tal.
Det är där en växande människa ser ett värde i sin prestation.
Det är där en växande människa tänker ett steg längre och ställer en fråga som får oss alla att stanna upp och fundera.
Det är där en växande människa fylls av stolthet för att just hens arbete visas upp som exempel.
Det är där en växande människa nöjd kan pusta ut efter att ha kämpat och kämpat med en krävande uppgift.
Det är där en växande människa kan uppleva nöjet i att samarbeta och hjälpa någon annan.

Det är där lärandet sker.

I dessa små ögonblick som så snabbt rinner förbi.
Jag inser att det är dessa ögonblick jag vill fånga upp och lyfta fram.

Ibland kan man vara nöjd

I morse tränade mina ettor addition och samarbete samtidigt. Det var en spontanlektion då det jag hade planerat blev färdigt redan igår. Så vi räknade med hjälp av tärningar. Två och två. Jag tänkte att de nog skulle tycka att det var roligt, men oj vilken entusiasm det blev! De nästan kröp på bänkarna för att kunna se tärningarna och hjälpa varandra att skriva på rätt ställe. Det skrattades och pratades om hur lustigt det kan bli, till exempel när man råkar slå samma tal flera gånger i rad, eller när man slår samma tal som kompisen, eller när summan blir samma flera gånger fast man slog olika tal. Matematiskt språk på ett naturligt och otvunget sätt, för det var deras eget.

Efter en sådan lektion känns det verkligen som om man gjort något rätt.
Jag är glad.
Barnen är glada.

En bra dag för kunskap och växande helt enkelt.

Homonymer och tydliggörande av mål

Det är viktigt att eleverna vet vad det är de ska lära sig.
Att de vet vad som förväntas av dem.
Att de vet hur uppgifterna hjälper dem att nå dit de ska.
Att lärande- och bedömningsprocessen är genomskinlig och tillgänglig för dem.
Att vi har ett öppet lärande där de får möjlighet att ta mer och mer ansvar.

Hur detta görs blir väldigt annorlunda beroende på hur gamla eleverna är. Jag har funderat väldigt mycket på hur kunskapsmålen - det mina elever ska nå upp till, det de ska klara av - kan förstås av sjuåringar. Hur kan de tydliggöras för årskurs 1?

Jag har en idé.
En idé jag testar just nu. Så vi får se hur det går.

Jag har satt upp ett mål i klassrummet. Ett fotbollsmål. Där hänger vi sen upp fotbollar. I fotbollarna står våra mål. Våra kunskapsmål. Så mål i mål alltså.
Vi vill i mål med våra kunskapsmål. 
Vi vill vinna, nå hela vägen.

Olika ämnen har olika färg. Vid lektionens/dagens/veckans slut samtalar vi om målen i målet och på vilka sätt vi tränade på dem. Eleverna har även ett mindre fotbollsmål uppsatt i sin bänk där de klistrar fast små bollar med kunskapsmål. Detta får de ta med hem på fredagen för att visa sina föräldrar. På detta sätt ges möjlighet för samtal kring lärande både i skolan och hemma.

I två veckor har vi nu använt oss av målen i målet. Barnen börjar sakta förstå vad det handlar om, och kan ge exempel på hur vi arbetat med de olika målen. De gör kopplingar de annars kanske inte skulle gjort.
Så vi fortsätter experimentet och ser vart det leder.
Ser om det gör det jag vill att det ska göra.
Ser om det öppnar upp lärandeprocessen för mina elever.

Det digitala skollyftet: uppgift 1 och 2

Tänkte ge mig in i det utvidgade kollegiet en sväng.
Genom det digitala skollyftet.
Vet inte än exakt hur mycket jag kommer hinna delta, men tänkte att det var värt ett försök i alla fall.

Jag heter Jennie och är nyutexaminerad lärare (juni 2013). Jag är nu mentor i en årskurs 1 i en söderförort till Stockholm. Min första klass alltså. Så det är mycket att stå i, mycket att sätta sig in i, mycket kring min lärarroll att lista ut. Jag har fantastiska kollegor på skolan som stöttar på många sätt, men blev nyfiken på hur detta utvidgade kollegium kan te sig.

Jag har under hela min utbildning vetat att jag vill använda digitala verktyg i min undervisning. En tanke som föddes tidigt var att använda en klassblogg. Detta för att öppna upp världen för mina elever, skapa motivation då andra kan se vad de gör, samt för att skapa närmare kontakt med föräldrar. Ni kan se mer och följa 1B:s kunskapsresa på www.barnenochbjornen.se. Än så länge är det jag som skriver och berättar vad vi gör, men tanken är att eleverna ska ta över mer och mer.

På skolan arbetar vi även en hel del med Ipads, för skrivträning, läsning, språk och matematik, något som är helt nytt för mig.

Mitt mål med att vara med i det digitala skollyftet handlar mycket om att lista ut den bästa användningen av klassbloggen. Hur får jag eleverna involverade på bästa sätt? Hur kan den bli verkligt deras redan i årskurs 1? Hur kan den användas för att skapa maximal motivation?

Jag är även nyfiken på andra digitala verktyg som passar att använda i åk 1, samt lära mig mer om upphovsrätt och sådant.

Jag hoppas att arbetet med klassbloggen kan inspirera fler lärare på skolan att skapa klassbloggar, om det visar sig bli ett lyckat experiment. För just nu är det vad det är. Ett experiment under mitt första år med min första klass. Ett experiment som kanske har större chans att lyckas med stöd från andra som försökt och lyckats.

Dagens haiku

sinnen som växer
det knakar i fogarna
spricker av kunskap

Tankar i november

Tiden går fort.
Det är nu november. Jag har varit lärare i tre månader. Mer tid har gått åt till klassbloggen (www.barnenochbjornen.se) än denna. Och till att planera, utvärdera, konfliktlösa och allt annat som behöver göras. Det är fullt upp att vara lärare vill jag lova.
Jag vill ändå hålla igång denna blogg. För den rör andra saker också.
Och det finns så mycket att berätta om. Lärdomar som universitetet inte kunde ge, men som tre dagar i "verkligheten" snabbt visade mig.

Den största lärdomen? Att låta saker ta tid. Jag kan inte vara den perfekta läraren direkt. Mina elever kommer att förstå vad jag menar direkt. Jag kan inte introducera alla mina planer direkt.

Det måste få ta tid.
Det måste få ta tid utan att jag är för hård mot mig själv.
Gör kraven realistiska. Fortfarande höga, men realistiska. Både kraven på mig och kraven på eleverna. Tillsammans kommer vi dit vi vill, men det tar tid.

De första veckorna fick jag gång på gång påminna mig själv om att jag bara hade haft klassen i tre dagar, fem dagar, 11 dagar, 15 dagar...

Och framsteg har vi gjort.
Jag i min lärarroll.
Eleverna i sin läsning, sin skrivning, sin sociala förmåga och mycket mer.
Tillsammans bygger vi vår kunskap.