Regnet faller hårt mot fönstret och gatan utanför. Klockan är knappt fyra men det skymmer redan. Mörk och kall är hösten. Skenet från den ensamma glödlampan i taket lyser upp en diskbänk full av disk – tallrikar, glas och grytor från flera dagar tillbaka. Har inte orkat, skjutit upp det gång på gång. Men nu måste det göras.
Vattnet rinner, tar som vanligt lång tid innan det blir varmt. Sen blir det för varmt och jag får ta i med båda händerna för att vrida på kallvattenkranen. Balans i en läckande kran. Vattnet lägger sig i en cirkel runt den.
Jag börjar med tallrikarna. Känner vattnet, skummet från diskmedlet, som sköljer bort smutsen. Precis som regent utanför. Tallriken glider i handen, jag tappar den nästan. Står stilla en stund med tallriken i handen. Jag får plötsligt en impuls att slänga tallriken i golvet. Se den splittras i hundratals bitar, bilda nya former, storlekar. Bitar som förut varit en, utspridda på golvet. Eller kanske ett glas skulle vara bättre. Jag håller upp det mot lampan, ser ljuset speglas, brytas. Att kasta ett glas i golvet, se ljuset reflekteras på ett nytt sätt, ett unikt sätt för varje glasbit. Men jag gör det inte. För då måste jag städa upp. Och jag måste sätta mig på bussen till IKEA och köpa 6 nya glas för 49 kronor. Jag har ju bara två kvar.
Regnet öser fortfarande ner, men disken är gjord. Jag tar ett sista tag med trasan över diskbänken. Då hör jag det. Ljudet av glas som går i bitar. Suck. Jag råkade stöta till ett glas så det gick i golvet. Bitarna ligger utspridda, med ljuset från glödlampan reflekterat i sig. Precis som jag tänkt det. Men ändå inte alls. Det var ju en olycka. Jag borde slagit sönder det själv när jag hade chansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar