Vuxen enligt Swebus

Så var dagen här. Dagen då jag blir vuxen...

...enligt Swebus.

Tur att man är ungdom tills man är 32 hos Lärarförsäkringar.

Bokstaplar och termometrar

Min allra första dag som lärarvikarie var jag i en tvåa. Jag minns det tydligt, inte bara för att det var min första dag och jag var något nervös, utan för att jag redan då såg något som fick mig att tänka "så ska jag inte göra när jag har min egen klass". Vi har nu i uppgift att utveckla ett läsprojekt på universitetet, och jag gick in på lektion.se för att få lite inspiration. Tyvärr blev jag bara påmind om den där dagen för två år sedan. I den klassen hade de nämligen varsin "bokstapel" för att dokumentera hur många böcker de hade läst. Efter varje läst bok fick de på ett papper fylla i att de hade läst en bok, så kunde de se hur mycket de läst. 

Eller hur lite de läst. 

Ett bra sätt att uppmuntra till läsning, kanske man tänker först. Låt mig beskriva vad som hände under lektionen då eleverna skulle läsa. En del av dem - de som kunde avkoda hyfsat snabbt - sprang fram och tillbaka till bokhyllan för att hämta en ny bok, läsa den i raketfart och sedan hämta ännu en ny. Hela tiden korta, väldigt enkla böcker. När jag föreslog att de skulle testa en av de lite svårare böckerna sa de kort och koncist att nej, det ville de inte göra för då skulle det ta länge tid och då skulle de inte kunna fylla i lika mycket på sitt papper och då skulle någon annan hinna läsa mer än dem. Det viktiga var att få fylla i på pappret. Det var vad som värdesattes. Om de förstod vad de läste, eller utvecklades i sin läsning, spelade mindre roll. De skulle bara läsa fort. Några av de andra eleverna - som inte kunde läsa lika fort och inte hade fyllt i så mycket på sina bokstapel-papper, satt mest stilla och ville inte riktigt. De visste ju att de inte kunde komma ifatt de andra. Varför ens försöka? De skulle ju bara misslyckas. Detta var vad jag såg på lektion.se också. De flesta läsprojekt som var inlagda där hade något moment av tävling eller räkning av antal lästa sidor/böcker. Ibland gemensamt, ibland individuellt. Bokstaplar på väggen, termometrar som fylldes på per läst sida, en katt som fick längre svans... 

Men vilken syn på kunskap och läsning förmedlar vi till våra elever när vi jobbar på det sättet? Vad lär de sig? De lär sig att kvantitet går före kvalitet. Att snabbhet går före förståelse. De snabba läser utan eftertanke och de långsamma läser inte alls. Detta är inte vad jag vill förmedla till mina elever. För mig är det bättre att de läser en sida, men reflekterar och funderar över det de läst, än att de läst en hel bok men låtit det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Vi måste hitta andra sätt att uppmuntra till läsning, andra sätt att "mäta" vad god läsning är, där fokus ligger på innehåll och förståelse och inte på att ta sig till sista sidan så snabbt som möjligt.

Jag är en ungefärlig varelse

”Någon har kallat människan ”en ungefärlig varelse” som rymmer många motsatser. Samma person kan vara framfusig och blyg, modig och feg, elak och snäll, empatisk och självcentrerad, uppmärksam och inåtvänd, fritänkande och konservativ, intuitiv och rationell.” 

- Patricia Tudor-Sandahl, Ordet är ditt (2010:166)

Detta är för mig en befriande tanke. Jag har alltid känt att jag själv är en ungefärlig varelse, där många motsatser får plats. Men ofta ser människor bara den ena delen och blir väldigt förvånade när en motsats kommer fram. De tycker att ”det var inte likt dig” eller ”det trodde jag inte du kunde göra”. Men man är man inte alltid samma person på fotbollsplanen som på teaterscenen. Jag kan vara både vad du kallar blyg och vad du kallar modig på samma gång. Dessa begränsningar sker nog mer hos betraktaren än hos oss själva.

Jag har aldrig tyckt om att prata om människor i definitiva ordalag. Att säga att någon är på ett visst sätt kan låsa fast dem i en stereotyp, men också låsa fast mig så att jag inte kan reagera på ett bra sätt när personen i fråga agerar emot det ord jag stämplat henne med. Om jag bestämt att en människa är stark och självständig, hur kan jag då hjälpa och stötta henne när hon är svag och i behov av hjälp? Om jag bestämt att en människa är blyg och försiktig, hur kan jag då ta till vara på hennes kreativitet och framåtanda? Hur vi är vid ett tillfälle beror mycket på situationen. Den bild du ser av en människa en dag behöver inte alls vara det som är närmast dess mest sanna jag.

Jag värjer mig mot när människor säger hur jag är, när det är människor som inte känner mig. De som känner mig vet ju att det finns mer och menar det inte definitivt utan just då. Men människor som inte känner mig utan ser mig i en situation vet ju inte mer än just där och då. För dem att då säga ”du är så här” känns fel, för de vet ju inte.

Om en människa ska kunna vara sig själv så måste det finnas tillräckligt mycket plats hos dem runt omkring. Plats för den starke att vara svag, för den tålmodige att bli arg och för den självuppoffrande att vara självisk – utan att andra för den skull blir så förvånade att de inte kan hantera det.

Vi är alla ungefärliga varelser.

Och det är väl tur det.

Någon annans dag

Idag var min dag

säger vi ibland

när bra saker händer

Idag var inte min dag

och inte din

kanske var den någon annans

men vi lämnar den bakom oss

och försöker igen imorgon istället                        

Därför skriver jag

Språket utreder tanken. 

När jag skriver blir min tanke klarare. 

Genom orden får mina tankar ett annat liv. 

Att se tankarna utanför mig själv ger mig möjlighet att se dem från ett annat håll.

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok Ordet är ditt (2010) att ord lösgör energi. 

Något händer när vi skriver. 

Vi bearbetar, omförhandlar, definerar. 

Vi klargör. 

Vi släpper ut det som finns inom oss och låter det påverka oss igen, men utifrån - 

”ord som släpps fria och präntas på papper får en egen existens.” (Ibid., s.161).

När jag börjar skriva vet jag inte alltid vart det leder. 

Vart mina ord är på väg. 

De för mig framåt, lever sitt eget liv.

Mitt språk är mitt, men har ändå sitt eget liv. 

Jag lånar dess ord för min berättelse.

Vad händer med orden?

Någon sa till mig idag att när man sätter ord på något så begränsar man det. Det ligger något i det. Genom att välja en definition väljer man samtidigt bort en miljon andra. Orden räcker egentligen aldrig till för att beskriva något helt och fullt. Det blir bara en skuggbild av verkligheten. Min verklighet kan aldrig helt bli din, för när jag beskriver den förminskas den för att sedan åter ändra form i ditt sinne. Där är den färgad av dig och det som är ditt. Det som lämnar min mun är sällan det som når ditt öra, och det du menar kanske inte är det jag förstår. Vad händer där på vägen? Vad händer med orden på vandringen från mig till dig?

en tanke formas

ett ord lämnar mina läppar

hör du min tanke

eller din

The grass is always greener...

There are moments where you just wish you had a camera on you. 

One of those moments happened today. Imagine this: a very happy and bouncy Zvea, a giant stick, and a dogpark where the snow first melted and then froze leaving the entire park an ice rink. I throw the stick and Zvea bounces off! Soon realizing that it is difficult to stop, she decides to stand still and chew instead. This, however, proves to be difficult as well. She tries to find less slippery ground, finally retreating to the hill in one corner of the park. There, she tries to pin the stick down and balance it with one paw while chewing. Sadly she soon finds herself longingly watching the stick as it slides down the hill! Trying to catch it, she slides after! A couple of times she goes back up the hill to try again, but the stick keeps sliding down (I am laughing hysterically at this point). Finally she gives up, carries the stick to the gate and looks at me with big eyes. 

She is done with the ice.

The grass is literally greener on the other side.

Smart as she is, she knows that chewing would be a lot easier there.

Good dog, Zvea.
Good dog.

               This picture is from another day, when there was snow in the park instead of ice.

Varning för killar!

Tjejerna på förskolan hade byggt ett klubbhus med madrasser, stolar och filtar. De hade gjort iordning sängar, mat och lite andra saker man behövde i ett klubbhus. Bestick och sånt där. Och så skylten! Skylten var nog viktigast. För det var inte ett vanligt klubbhus. Det var ju ett "härfåringakillarvara"-klubbhus. 

Så här såg skylten ut:

Väldigt tydlig. I alla fall på den här förskolan där alla killar hade relativt kort hår.

Trots att tjejerna var väldigt nöjda med sin skylt, blev killarna inte så glada när de såg den. Nu måste de ju bara ta sig in! Medan tjejerna högt deklarerade: "Varning för killar!" (med vilket de inte menade "akta er för här finns killar" utan "killar akta er, här är det farligt för er") började några av killarna resonera med dem om varför inte de fick vara med. Till slut bestämde de att om man bad snällt och lovade att inte förstöra så fick man komma in och hälsa på. Samtidigt hade några andra killar barrikaderat sig i ritrummet som nu blivit ett "härfåringatjejervara"-klubbhus. En stor skylt på en tjej med ett kryss över hade ritats och hängts upp utanför. Därinne var de sen i full fart med att tillverka biljetter för att få komma in i tjejernas klubbhus. Sen stod de snällt där på led utanför, med en biljett var som tjejerna fick riva. På killarnas egna initiativ gick priset sen upp till inte bara två, utan tre biljetter. Det var ju ganska roligt att tillverka dem trots allt!

Isen smälter

Isen smälter vid bryggan.

Snart är våren här.

Belöningssystem i skolan

Jag har länge funderat på om belöningssystem i skolan verkligen är bra. Visst, kortsiktigt kanske de "fungerar", men vad lär vi barnen egentligen? Jag hittade idag en beteendevetare som talar om just detta.

Alla mina lärarkollegor - LÄS!
Först artikeln HÄR och sen vidare till hennes blogg En annan du.
Oerhört tänkvärt.

Vad ska man välja?

Sommarkurser...

Dinosaurier, naturgeografi, livets utveckling, astronomi, argumentationsanalys, global etik, mentorskap i högre utbildning...

Kan man läsa 52,5 poäng på en sommar?

Vad menade hen egentligen?

Sitter och skriver en litteraturanalys av en barnbok. Gör mina egna tolkningar. Läser andras tolkningar. Och funderar över vad författaren skulle säga om hen (första gången jag använt detta ord, haha!) läste dem.

Jag vill fråga.
Har vi förstått rätt? Tolkar vi in nåt som du inte alls tänkt? Gör vi tolkningar som är så långsökta och absurda att du bara skrattar?

Vad menade du egentligen? Menade du något alls?

"Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne." - Astrid Lindgren, Svenska Dagbladet 28/9 1970

Han, hon och hen

Vårt språk är i ständig förändring. Men en del förändringar tar lång tid och möter mycket motstånd. Redan på 60-talet introducerades ett könsneutralt pronomen i Sverige - hen. Fyrtio år senare är det fortfarande hett debatterat.

Jag hörde en pastor prata om detta nya ord med oro över att det skulle sudda ut skillnaderna mellan könen - de inneboende skillnader gud skapat oss med. Men vilka skillnader är han rädd att de ska sudda ut? De skillnader som är genetiska kan väl inte tas bort enbart med språket? Och de som är sociala skapelser, vill vi verkligen ha dem kvar?

Denne pastor har dessutom missförstått meningen med hen. Det skapades inte för att eliminera könen eller för att göra alla exakt likadana. Det finska språket, och flera andra, har alltid haft könsneutrala pronomen, utan att det verkar ha gjort dem mer förvirrade i sina könsidentiteter än andra. Nej, hen ska inte ersätta han och hon. Det ska komplettera dem. För det finns tillfällen då könet är oviktigt för sammanhanget, eller där man inte känner till könet, eller då man av någon anledning inte vill avslöja könet. Med hen får vi tre valmöjligheter istället för två.

Nyligen släpptes Sveriges första barnbok där hen används - Kivi och monsterhund. Det måste inte alltid vara en pojke eller flicka - ibland räcker det att det är ett barn. Vi behöver inte veta mer än så. Vi behöver inte delvis utestänga hälften av läsarna från igenkänning.

Ibland räcker det att det är ett barn.

Ibland räcker det att vi är människor.

Vi måste inte alltid delas upp i män och kvinnor.

Vi är först och främst människor.

Ibland räcker det.

Jag har många gånger när jag skrivit noveller och texter önskat att det funnits ett sådant ord, så att jag slapp välja om det skulle vara en pojke eller en flicka. För det spelar ingen roll just då. I den situationen spelar det ingen roll. Det kanske till och med förstör att veta. Ett könsneutralt pronomen öppnar upp för ett helt nytt sätt att skriva; det skapar en ny dimension i språket.

Även vid diskussioner på seminarier och i skrivandet av uppsatser dyker detta problem upp. Ofta spelar elevens kön ingen roll för ämnet i fråga - ibland kan det till och med vara kontraproduktivt att känna till då det kan leda bort från ämnet och ge plats för stereotyper och förutfattade meningar. Då får vi välja mellan att ständigt upprepa "eleven" - vilket snabbt blir tröttsamt - eller för sakens skull säga "vi säger att det är en hon". Och när detta har bestämts har det flera gånger hänt att vi efter en stund omedvetet övergår till "han" i alla fall.

Skulle det inte då - för jämlikhetens skull, för enkelhetens skull, för språkets skull - vara berikande med ett könsneutralt pronomen?

En del språkforskare är för användandet av hen, andra emot. Det kanske inte behövs. Man kan ju prata runt det, om än omständigt, och sådana ändringar i ett stabilt språks grammatik är svåra att genomföra. Det är inte bara ett nytt substantiv - som vårt språk ständigt berikas med - utan ett nytt pronomen.

Visst kan det kännas konstigt och ovant att säga först. Det kanske tar ett par generationer innan det får fäste. Jag vet inte om det är värt det eller inte. Om ett sådant ord verkligen behövs. Men jag kan tänka mig flera tillfällen där det för mig skulle passa väldigt bra att använda.

Jag kanske ska testa?

I alla fall ska jag önska mig Kivi och monsterhund i födelsedagspresent. Jag tycker den verkar alldeles fantastisk. Men det återstår att se.

Läshunger

Det bästa vi kan ge våra barn är läshunger.
En törst för kunskap.
Ett nyfiket sinne,
som undersöker och tar reda på,
som ställer frågor och inte tar vuxna på orden.

Tro inte på allt ni hör! Leta information, sålla och bestäm själv vad du tror!
Frågvishet... detta underbara ord...
Frågvishet!
Ställ alltid frågor!

Visst kan det bli jobbigt när små barn ständigt frågar "Varför det? Varför det? Varför det?". Men om vi kan ta till vara på detta, och inte kväva det, utan föda det och ge det plats att utvecklas, då ger vi barnen möjlighet att växa upp till självständigt tänkande individer!

Ge barnen läshunger, då får de hela världen!
Inte bara magiska världar, utan också vår egen.
Nyckeln till kunskap.
Nyckeln till frihet.
Nyfikenhet, frågvishet, läshunger!

"O mäktiga feer, ge mitt barn i faddergåva inte bara hälsa, skönhet, rikedom och allt det där ni brukar komma stickande med - ge mitt barn läshunger, det ber jag er om med brinnande hjärta! Jo, för jag vill så gärna att mitt barn ska få i sin hand nyckeln till det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.
.
Så där borde varenda mamma tänka - och sedan tillägga: Böckerna ska jag försöka skaffa fram själv, man kan inte begära allt av feer. Och det finns ju bibliotek." - Astrid Lindgren

Från "Om läshunger", publicerad i tidskriften Vi Husmödrar 1956:10. Denna essä, samt flera andra av Astrid Lindgrens texter, finns att hitta i boken Det gränslösaste äventyret. Absolut läsvärd!

Jag är den jag är

För ett tag sen hade jag ett samtal vid skollunchen med två flickor i ettan. En av dem frågade mig om jag var kristen eller muslim. I deras område var det väldigt viktigt att identifiera sig som det ena eller det andra. Jag svarade att jag inte var något av det, och att det måste man inte vara. Hon funderade en sekund, sen sa hon: "Jaha, är du bara svensk?" Jag förklarade att ja, jag är svensk, men att kristen/muslim har med religion att göra och svensk är ju en nationalitet, så det är inte samma sak. Då säger den andra flickan vid bordet: "Fast det kan vara olika med det där (nationalitet), för jag är irakier för mina föräldrar är irakier, fast jag är också svensk för jag är född här. Man kan va båda på samma gång." Oerhört stolt svarade jag leende: "Ja, precis. Man kan vara båda på samma gång."

En sjuårig flicka har förstått något som många vuxna har problem att förstå. Nationalitet och etnicitet är inte nödvändigtvis samma sak, och vad vi identifierar oss som måste vi själva få bestämma. Den här flickan var irakier OCH svensk, utan att dessa på något sätt motverkade varandra. Tråkigt nog kommer hon antagligen stöta på människor som vill få henne att välja det ena eller det andra. Jag hoppas att hon kan hålla fast vid sin identitet. För vi måste få identifiera oss själva. Detta gäller inte bara etnicitet/nationalitet utan alla delar av vårt jag.

Vi fastnar så ofta vid det yttre. Men det är inte vårt jobb att sätta etiketter på folk. Det är vårt jobb som lärare att ge våra elever en plats där de får vara sig själva, skapa sig själva och identifiera sig själva.

Enligt barnkonventionen har varje människa rätt till ett namn. Varje människa måste sen få rätt att bestämma vad det namnet ska rymma.

Min identitet måste få bestämmas av mig. Länge lät jag andras förväntningar svara på frågan "vem är jag". Först när jag släppte det - och inte lät gud eller människor säga vem jag var - kunde jag ta kontroll och ansvar över min egen identitet. Äntligen var jag fri att helt vara den jag är, och den jag ville vara. Den friheten måste vi även ge våra elever. Det är inte vårt jobb att berätta för dem vilka de är eller få dem att få plats i en liten låda. Det är vårt jobb att "låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet" (Läroplanen för grundskolan, 2011:7). Det är vårt jobb att skapa en plats där varje elev kan "få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter"(Ibid., s10). Då kan de bli trygga i sin identitet - den de själva skapat och definierat. Precis som den sjuåriga flickan.

"I am no bird; and no net ensnares me: I am a free human being with an independent will."

- Charlotte Brontë, Jane Eyre

(För vidare läsning, se här, speciellt René Leons artikel "På väg mot en diversifierad normalitet".)

Tankar om rättvisa...

Vad är egentligen rättvisa?

Är det att ge alla exakt samma sak?

Eller är det att ge varje individ det de behöver för att lyckas?

Ur "En kamp om kunskap" av Seija och Maria Wellros