Hundar tycker också om julklappar

De senaste dagarna har Zvea, vår härliga jourhund, varit extra mysig. Hon lägger sig till rätta på sängen, sjunker ner i täcket och ligger sen stilla länge, länge. Bara ögonen rör sig då och då för att se vad vi har för oss. Igår kväll när vi skulle gå och lägga oss låg hon hopkurad mitt på sängen. Vi bad henne flytta på sig, lockade och sa till, men icke. Hon rörde sig inte ur fläcken utan tittade bara på oss med stora ögon och kurade ihop sig lite till. Till slut var vi tvungna att lyfta henne! Bara när vi säger ”Ska vi gå ut?” eller ”Vill du ha mat?” hoppar hon energiskt upp ur sängen. Och ibland när hon vill ha lite uppmärksamhet, fast då bara efter att hon inte lyckats locka oss till henne med sitt ”dunk, dunk, dunk” (svansen mot sängen) och stora bedjande ögon. Vi har funderat över vad som gör att hon är så extra mysig. Hon är inte sjuk, för hon är fortfarande superenergisk utomhus. Möjligtvis har hon gått in i någon slags vinterdvala. Men vår bästa hypotes är faktiskt att hon helt enkelt älskar de nya härliga lakanen vi fick av mina föräldrar i julklapp. Sen vi fick dem har hon varit mycket mer tveksam till att lämna sängen, och verkligen njuter av att ligga där. Tack mamma och pappa, från oss alla tre! 

Zvea är verkligen en underbar hund med stor personlighet!

Besök gärna Hundar utan hem, där finns mer information om Zvea och andra hundar man kan adoptera!

Forts. Medmänsklighet är mänskligt

Efter ett tips från min käre far läste jag en intervju med Marcus Birro, som gav mig mer förståelse för varför han skriver som han skriver. Religionen var det som hjälpte honom att komma ur sin alkoholism och gav honom drivkraften som behövdes för att leva ett ansvarsfullt liv. Det var intressant att läsa. Det finns nog många som kan vittna om hur religion hjälpte dem ur en svår situation. Andra kan vittna om hur familj, vänner, en förändring eller en ny personlig insikt gav dem motivation och kraft. Oavsett var man anser sig fått kraften från, gläds jag oerhört med den som lyckas vända en ond spiral till ett lyckligt, livskraftigt liv.

Så när Marcus Birro skriver att man behöver gud för att leva ett gott, medmänskligt liv, talar han utifrån sin egen erfarenhet. Det var så det var för honom. Det respekterar jag. Men trots detta, oavsett vad hans personliga anledningar till hans åsikter är, så finns det felaktigheter i hans logik när det gäller hans slutsatser om sekularisering och bristande moral, och det var detta jag ville lyfta fram. Det kanske var så för honom, men det betyder inte att han utifrån sin erfarenhet kan dra det till att det är så för alla, eller för samhäller i stort. Och visst vill han provocera, vad är annars meningen med krönikor? Och då får man räkna med att få svar av människor som inte håller med, vilket han säkert gör och får. Jag själv vill kanske provocera lite också, mest genom att erbjuda ett annat perspektiv på det som skrivs. Men ska man provocera och verkligen skapa debatt, är det inte då bra att bygga argumenten på mer än bara egna erfarenheter? Jag förringar inte hans erfarenhet, men om man ska dra det till att gälla alla, behövs inte något mer? Jag svarade i mitt förra blogginlägg inte med fakta och forskning utan med egna erfarenheter, logik och sunt förnuft. Som Christopher Hitchens sa: “That which can be asserted without evidence, can be dismissed without evidence.” Men det finns forskning inom detta område. Relationen mellan religiositet, kriminalitet och andra sociala förhållanden är oerhört komplicerad och det är svårt att bestämma vad som är orsak och verkan. Phil Zuckerman (2009) är en forskare inom detta område. Hans slutsatser beskrivs kortfattat och enkelt i denna artikel (där finns även länkar till hans studie). Gregory Paul har även han forskat och skrivit böcker om ämnet. Här finns ett kort nyhetsinslag som sändes efter hans första studie.

Även om religion kan hjälpa enskilda människor att leva bättre liv, finns det inte forskning (det finns betydligt fler studier än de jag nämnt här) som styrker påståendet att ett samhälle med hög religiositet är ett samhälle med låg kriminalitet och ett gott samhällsklimat. Tvärtom visar studierna att de mer sekulära nationerna inte bara har lägre kriminalitet än religiösa länder, utan också t.ex. lägre skilsmässostatistik och högre grad av välbefinnande. Det går inte att säga något om orsak och verkan här – om låg religiositet direkt leder till ett bättre samhällsklimat, eller om det är det bättre samhällsklimatet som gör att färre är religiösa. Flera andra socioekonomiska faktorer spelar roll här. Vad man däremot kan säga är att det inte finns stöd i forskning att hög religiositet leder till ett bättre samhällsklimat, vilket är tvärtemot vad en del kanske tror.

(Jag har efter ett par år på universitetet förstått vikten av forskning. Visst kan jag själv se att någonting, t.ex. ett undervisningssätt, funkar, men med forskning och fakta bakom får det en helt annan kraft. =) )

Om någon har tips på fler böcker, artiklar eller dokumentärer om detta, kommentera gärna.

Att läsa:

Paul, Gregory. (2009). The Chronic Dependence of Popular Religiosity upon Dysfunctional Psychosociological Conditions.

Zuckerman, Phil. (2009). Atheism, Secularity, and Well-Being: How the Findings of Social Science Counter Negative Stereotypes and Assumptions.

Zuckerman, Phil. (2009). Atheism and Secularity. Volume 1 and 2.


Del 1: Medmänsklighet är mänskligt

Medmänsklighet är mänskligt

Jag har aldrig tidigare talat om tro på denna blogg. En del av er som läser detta känner nog inte till den förändring jag genomgått de senaste åren. Egentligen vill jag inte annonsera det så här, men på grund av en krönika av Marcus Birro blir det nu så. Jag är inte längre troende. Jag kommer inte diskutera det mer här nu, men om någon ha frågor är det bara att fråga. En sak måste jag dock säga. RFG – ni har varit min extra familj och jag är oerhört tacksam för att ha fått växa upp med er. Ni kommer alltid ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Nu tillbaka till anledningen till detta blogginlägg. Det senaste året har det varit många som länkat till Marcus Birros krönikor på facebook. Jag har då läst dem, och finner att jag ofta blir upprörd. Anledningen till att texterna skapar denna upprördhet hos mig är konsekvenser texterna får. Vid en snabb läsning verkar de fina och bra. Birro står upp för människovärde, helighet och tro och blir upprörd över människor som behandlas illa. Men när jag funderat djupare över varför en del texter gjort mig upprörd har jag funnit att det är konsekvenserna av det han säger som upprör mig. Den text som nu senast cirkulerat på facebook är en text från 16 november. Visst låter mycket i denna text fint. Denna utveckling med privatisering av vård och vårdskandaler vi ser är fruktansvärd. Flera andra av Birros krönikor tar även de upp viktiga ämnen, så läs för all del. Det jag uppmanar till är helt enkelt att läsa en gång till, och tänka efter vad det han skriver får för konsekvenser.

I en text tidigare förra året, som också den länkades flitigt till på facebook, skrev Birro om en tid i Italien. Han skriver om när han stod i S:t Peterskyrkan, att även den utan tro blir berörd där. När han står inför Vatikanens storhet och skönhet kan han inte förneka gud. Här blir jag fundersam. Katolska kyrkan och Vatikanen har i århundraden skott sig på människors bekostnad och tjänat (och sitter på) oerhörd rikedom. För mig är den inte ett tecken på guds storhet eller en ”storslagen hyllning till tron” som Birro skriver, utan en symbol för hur några få fått mycket på de stora massornas bekostnad. I Birros ögon är Vatikanen är en hyllning till gud, men när ett företag tjänar pengar på misskötsel av äldre beror det på sekularisering. Hur är Vatikanens guld annorlunda än VD:ns bonus? Hur kan den ena upphöja gud och den andra visa på att tron på gud försvunnit?

Birro skriver att våld och respektlöshet mot människors värde beror på sekularisering. Konsekvensen av detta blir att han säger att utan en tro på gud kan en människa inte vara moralisk och handla medmänskligt. Han nämner två anledningar till detta. Det första är att om man inte tror på gud så tror man inte att människor är skapade till en avbild av gud och alltså har de inget värde. Det andra är att om man inte tror på gud så tror man att ingen ser en och att ingen dömer en och alltså har man ingen motivation till att vara god. Jag jobbade länge inom äldrevården och utbildar mig nu inom barnomsorgen. Jag behandlar människor med respekt och värde inte för att de skulle vara avbilder av gud utan för att de är människor, precis som jag. Jag behandlar människor med respekt och värde inte för att jag är rädd att någon ska se och döma mig utan för att jag tycker att de är värda det, för att jag vill behandla dem så bra som de förtjänar. Jag gör det inte för att någon gudom säger till mig att göra det, utan för att jag vill. Inte av skuldkänslor eller skyldighet utan av kärlek och respekt. Birros två argument hållet inte. Moral, medmänsklighet och respekt för människors värde finns även utanför kristendomen. Jag har i mitt liv träffat många underbara, kärleksfulla, självuppoffrande människor. En del av dem troende på någon gud, många inte troende. Jag har också träffat själviska människor som behandlar andra illa. En del troende, andra inte. Birro har självklart rätt i att vara upprörd över när människor behandlas fel. Det blir nog de flesta av oss. Men hans slutsats om orsaken till denna misskötsel och respektlöshet stämmer inte. Hur man behandlar människor handlar om människosyn, inte gudstro. En gudstro influerar människosynen, men inte på det sätt Birro beskriver, att gudstro = god människosyn, och ej gudstro = dålig människosyn.  De flesta icke-troende har en människosyn som bygger på medmänsklighet och allas lika värde. Girighet och själviskhet finns hos icke-troende såväl som troende.

Genom det Birro skriver får vi en skymt av hans människosyn, en människosyn han säger sig ha på grund av sin gudstro. Han tror att utan gud kan en människa inte vara god. Utan gud kan en människa inte vara medkännande och hjälpsam. Han menar att utan tro på hans gud kan jag inte se människors värde och behandla dem väl. Utan tro på hans gud blir jag och andra med mig själviska, giriga människor. Utan tro på hans gud finns ingenting längre som hindrar mig från att ljuga, stjäla och mörda. Hans människosyn är att utan tro på hans gud kan en människa inte vara god. Jag håller inte med om denna människosyn. Min människosyn är att möjlighet till godhet finns inom varje människa – oavsett tro, kön, etnicitet, sexuell läggning osv. Medmänsklighet är mänskligt, det finns hos oss alla. Birro skriver att enda vägen tillbaka till anständighet är vägen tillbaka till gud. Kan vi då som inte tror inte hjälpa till på väg mot denna anständighet? Räknas inte min och min nästas godhet om dess orsak är medmänsklighet istället för gudstro? Jag tror att vägen tillbaka till anständighet går via människosyn, inte gudstro. När vi ser vårt eget mänskliga värde kan vi även se andras. Att ge barn en tro på sig själva och en tro på mänskligheten – att godhet och värde finns hos alla – är en början.

Konsekvensen av det Birro skriver - att man inte kan vara god och medmänsklig utan en tro på gud - är helt enkelt inte sann. Att inte ha en tro på gud betyder inte att man automatiskt behandlar människor illa. Att man har en tro på gud betyder inte att man automatiskt behandlar alla människor väl. Det tror jag vi alla kan hålla med om genom att tänka på de människor vi mött i våra liv, men också genom att se till historien och till de konflikter i världen som finns idag. Annars kan vi ju göra som Birro, ställa oss i S:t Peterskyrkan, men istället för att bara ta in storheten ta det ett steg djupare och fundera även över vad den säger oss om människovärde.

Marcus Birro, jag kan vara god utan din gud. Jag kan älska utan din gud. Ta inte min medmänsklighet ifrån mig för att jag inte tror som du.


Forts. Medmänsklighet är mänskligt

A new year, a new blog.

So, I redid my blog. Got sick of the old one. Also, it was on my old email which was a bit annoying. We shall see if I will manage to be a bit more consistent with this one. What it will be about? Hmm... good question. Everything and nothing. This and that. Probably quite a bit of educational issues, since my thoughts often revolve around that.
We shall see.

Anyway, happy new year.

A sign I picked the right profession (3 april, 2011)

En engelsklektion med tre tjejer i 6:an.
Tjej: Jag hatar engelska!
En och en halv timme senare...
Tjej: Det här var ju riktigt roligt. Den bästa engelsklektion jag haft.
Jag: Jag sa ju att det kan vara kul med engelska.
Tjej: Du hade rätt. (Paus) Fan också!


An English lesson with three girls in 6th grade.
Girl: I hate English!
One and a half hour later...
Girl: This was actually fun. The best English lesson ever.
Me: I told you English could be fun.
Girl: You were right. (pause) Damn it!

När blir man vuxen egentligen? (20 februari, 2011)

När blir man vuxen egentligen?
Läser kurslitteratur om utvecklingspsykologi. Om ungdomstid och ungdomskultur som ett relativt nytt fenomen. Och kanske något som gör det svårare för ungdomare att bli vuxna då ungdomstiden har blivit längre och mer utdragen, gränserna suddigare.
När jag blev tonåring trodde jag att jag skulle känna mig vuxen när jag blev 16. När jag blev 16 flyttade jag vuxengränsen till 18. När jag blev 18 tänkte jag att jag blev nog lite mer vuxen, men mest med yttre, praktiska saker. Så jag bestämde att när jag blir 20 kommer jag känna mig vuxen. Men icke. Då träffade jag en kompis som var 25 och tänkte att hon är vuxen, så när jag blir 25, då... Nu är jag snart där och jag känner mig fortfarande inte vuxen, fast jag flyttat hemifrån för länge sen, gift mig och valt karriärväg. Så när blir jag vuxen? Vad är det att bli vuxen egentligen? 
Innan jag snurrar in mig i de frågorna minns jag morfar. Min käre morfar, som är över 80 år men fortfarande säger att i sinnet är han 18. Det kanske är överskattat att känna sig vuxen. Händer det så händer det. Annars blir jag som morfar. Och det är inte dåligt det.

Vintern kan vara bra den också (20 februari, 2011)

På sommaren älskar jag att gå längs Norr Mälarstrand. Idag älskar jag det också, fast det är en söndageftermiddag i februari. 
Solen lyser och det är vindstilla men bitande kallt. Klarblå himmel och vitt överallt. Det är mycket folk i rörelse, folk som joggar, föräldrar med barnvagnar och hundar som gör snön gul. På isen trängs skidåkare med barn och pensionärspar som går hand i hand. En hel flock med småfåglar kvittrar i ett träd. Det är vitt och ljust uppe, is och snö så långt ögat ser. Is som håller djur och människor uppe. Under deras fötter flyter vattnet mörkt och kallt men isen är tjock. Jag håller mig till vägen. Kanske jag vågar mig ut nästa år.
Jag tänker att det är vackert. Vackert med husen och isen och snön. Vackert med människor som trivs och njuter av sällskap och solsken. Det är en vacker stad vi bor i, fast det är vinter. 
Vintern kanske inte är så tokig trots allt. Inte bara i alla fall.