Stark som en maskros

ibland måste man var stark som en maskros
kämpa sig upp genom betongen
mot ljuset som väntar
däruppe nånstans

Hejsan väggen, här kommer jag!

Men jag hoppas
du förlåter mig
om jag svänger.

En liten krokus

En ensam
ledsen
liten krokus
i betongdjungeln.

Den kanske kan skänka lite hopp om vår i alla fall.

Dagens ungdomar vs morgondagens ungdomar

Jag blev både väldigt stolt och väldigt upprörd idag. Stolt över våra tvåor som skötte sig exemplariskt och överöstes av beröm på julvandringen i kyrkan, trots att de fick pulsa genom snödrivor i piskande vind för att komma dit. Upprörd över gymnasieungdomarna som från tredje våningen av någon anledning bestämde sig för att kasta snöbollar i huvudet på våra elever. Våra åtta-åriga elever. Och som fortsatte kasta trots att jag skrek åt dem att låta bli, att det var små barn de kastade på. Och träffade i huvudet. Hur tänker man när man gör så? Hur kommer man på idén att kasta snöbollar i huvudet på små barn när de bara går förbi? Det förstår inte jag.

Vinterskrud

Snön har kommit. Med den kylan. 

Men lite ljusare blir det ju i alla fall. 

Och vackert.

Bokstäver med hela mig

Möjligheter för lärande finns överallt. 
Som när barnen på förskolan kommer fram och frågar hur ett A ser ut, och vi hjälps åt att visa med hela kroppen. För ett av barnens namn började ju på A. Vad kommer efter A då? De funderar en stund och säger sen N! Hur kan vi forma N? Och så tar vi en bokstav i taget tills vi format hela namnet, A-N-N-A. Jag börjar också på A! ropar Anton då. Så då stavar vi hans namn också, med hela kroppen. Och när vi visat det sista N:t säger Nina att N, det börjar ju hennes namn på. Så där höll vi på en stund, tills allas namn hade visats med hela kroppen och barnen spontant samtalat om begynnelsebokstäver och slutbokstäver, jämfört hur långa namnen var (för några tog ju väldigt lång tid att stava fram) och upptäckt att några bokstäver (som I) var betydligt lättare att visa än andra (som M).
Om man tar till vara på möjligheterna som kommer, och mobiliserar barnens nyfikenhet, så kan mycket lärande ske under en helt vanlig stund ute på gården.

Mitt yrkesval

Jag läste naturvetenskap på gymnasiet. Plugglinje med höga förväntningar på att "bli något". Något med hög status och mycket pengar. Många sökte till högskoleprogram där det krävdes 20.0, och kanske inte kom in trots att de hade det. Jag sökte en linje där alla sökande kom in. Där de inte ens tittade på poängen. Där en del kanske skulle tycka att mina betyg var bortkastade. Jag var också osäker ett tag, kände pressen att bli något mer än "bara" lärare. Kan känna också nu att människor när jag svarar att jag läser till lärare släpper ur sig ett besviket "jaha".
Men jag håller inte med. Ju mer jag läser, ju fler dagar jag är ute på skolorna, ju närmare examensdagen jag kommer, desto säkrare blir jag på att jag valt rätt. Och desto mer inser jag den komplexitet läraryrket innebär. Det krävs mycket kunskap och engagemang för att vara en bra lärare, och det är ett yrke att vara stolt över.
Jag är stolt över mitt yrkesval, och tycker att det ska bli fantastiskt roligt att få komma ut och jobba på riktigt till hösten. Läskigt, absolut. Men fantastiskt roligt. För det är det här jag vill göra. Så är det bara.