Kaffekoppen

"Idag går jag sönder"
tänkte kaffekoppen
när den föll

Nytt perspektiv

Som student undrade jag: "Hur ska jag kunna planera tillräckligt med saker för en hel vecka?"
Nu undrar jag istället: "Hur ska vi hinna med alla saker jag vill göra på bara en vecka?"

Intressant perspektivskifte.

När strategier fungerar

Under hösten har jag börjat forma min lärarroll.
Vem är jag som lärare? 
Hur vill jag ha det i mitt klassrum? 
Hur kan jag komma dit? 
Jag har funderat, diskuterat, provat och provat igen. Under december månad kändes det som att strategierna började fungera. Och nu, tre dagar in på vårterminen, är den känslan starkare.

Så vad för slags klassrum vill jag ha?

- Jag vill ha ett klassrum där jag inte behöver höja rösten. 
- Jag vill ha ett klassrum där det är arbetsro men där man också kan diskutera och fråga sina kompisar om hjälp. 
- Jag vill ha ett klassrum med ett tillåtande klimat där mina elever vågar ställa frågor och säga vad de tycker inför alla. 
- Jag vill ha ett klassrum där vi stöttar och uppmuntrar varandra.
- Jag vill ha ett klassrum där elevernas nyfikenhet och inneboende motivation tas till vara på.
- Jag vill ha ett klassrum där vi hjälps åt så att alla mår bra.

Vilka strategier har jag provat för att möjliggöra detta?

- Uppmärksamma eleverna på hur arbetsro får dem att känna

• Varje gång under hösten när vi haft en lektion med bra arbetsro har jag överröst med beröm och vi har pratat om hur det känts efteråt (alla elever tycker att det är skönt när det är lugnt).

- Lyfta goda exempel

• Istället för att säga till de som pratar eller stör tackar jag de som sitter lugnt och lyssnar. Goda exempel uppmärksammas och kan då uppmuntra andra att ta efter istället för att peka ut de som gör "fel".
• Vi har en "må bra-låda" där vi skriver lappar om saker som får oss att må bra. Vi samtalar om dessa. Då blir eleverna uppmärksamma på både hur de själva reagerar på olika saker samt hur deras handlingar påverkar andra.
• Jag uppmärksammar när någon ställer en bra fråga, vågar säga ifrån, bjuder in någon att leka, hjälper en kompis etc.

- Samarbete

• Eleverna sitter nu i grupper om 3 eller 4. Varje grupp har ett namn och är en enhet som stöttar och hjälper varandra att hålla fokus och lyssna. Istället för att tacka enskilda elever kan jag tala till en grupp (då har jag fem enheter att tacka istället för 19). 
• Vi tränar mycket på samarbete, både i grupperna och i hela klassen.
• Vi övar på att säga positiva saker till varandra.

- Elevinflytande

• Vi samtalar tillsammans om hur olika saker fungerar, om hur de vill ha det i klassrummet och kommer tillsammans på idéer på vad vi kan göra för att förbättra saker som inte fungerar väl. 
• Jag försöker vara flexibel i planeringen så att elevernas idéer får plats, ibland direkt och ibland vid ett senare tillfälle, så att de känner att deras röst är hörd och att de får vara med och påverka undervisningen.

- Tydliga mål

• Vi pratar om varför vi gör de saker vi gör och pratar om vilka mål vi uppnår, så att eleverna förstår vad som förväntas av dem och vad meningen är med uppgiften. Vi tar hjälp av bollar och mål.

- Motivation

• Med hjälp av vår klassblogg, Barnen och björnen, får barnen extra motivation, då deras arbeten inte bara ses av mig utan även av föräldrar, släkt och vänner.

- Avslappning

• Vi tränar på att ta djupa andetag och andra strategier för att slappna av och lugna ner oss. Eleverna får då verktyg för att kunna fokusera sin energi och göra sig redo för det som ligger framför, samt verktyg att använda vid stress, oro och ilska.

Hur ser jag att dessa strategier fungerar?

- Klassrummet har en positiv atmosfär och både jag och eleverna glada och nöjda kan gå hem på eftermiddagen.

- Det räcker nu med att jag säger till eller tackar en grupp för att alla ska lyssna.

- När en elev pratar inför hela klassen lyssnar de andra och uppmuntrar sin kompis.

- De samarbetar och hjälper varandra.

- De lyssnar och är engagerade.

- De uttrycker vad de tycker om de uppgifter vi gör.

- De vågar ställa frågor.

- De kommer med idéer om vad vi ska göra på lektionerna.

- De räcker upp handen och vill dela sina tankar.

- De ser till att alla har någon att leka med på rasten.

- De mår bra av att hjälpa andra och säga snälla saker till varandra, och kommer stolta och berättar för mig när de gjort något bra. De har även börjat uppmärksamma när klasskompisar gör bra saker och berömmer varandra för detta.

- De visar förståelse för vad de lär sig och varför vi gör det vi gör.

- De talar ofta om bloggen och om vad de vill lägga upp där.

Så jag kommer att fortsätta med dessa strategier så länge de fungerar. Och använda nya när det behövs. För nya utmaningar kommer att komma. Och med dem kommer också nya lösningar.

För den känslan, när man ser att strategierna man jobbat så hårt med att implementera fungerar, är obeskrivlig. När man står längst fram i klassrummet, och precis har gett en uppgift, och ser eleverna sitta med huvudena tätt ihop i sina grupper, ser hur de tänker, samtalar och hjälper varandra. Ser deras ögon lysa av stolthet när de löst uppgiften, och trots att de nästan spricker för att de vill berätta sitter de, med stora leenden, och väntar på att de andra grupperna också ska bli klara. En klass, 19 individer, som jobbar tillsammans.
Den känslan. 
Det är därför jag är lärare.

Tankar efter min första termin

Första dagen på jullovet.
Mitt första jullov som lärare.
En hel termin har alltså gått. I somras kunde jag inte tänka mig den här dagen. Den var för långt borta. Ouppnåelig.
Men nu är den här.
Det har varit tufft, lärorikt, roligt, jobbigt, spännande och oerhört givande. Jag är inte samma lärare jag var när jag började och mina elever är inte samma elever de var i augusti. Vi har alla gjort framsteg.
Mycket har hänt och det finns mycket att berätta. Men en sak sticker ut. En sak bränner i mitt hjärta.
För samtidigt som jag fokuserat på mina första elever och alla utmaningar ettans första termin fört med sig, har en debatt om skolan dominerat medierna. PISA kom ut, och än en gång får lärarna ta smällen. Det är lätt att skylla på lärarna. Lätt för politiker. Lätt för dem att säga att vi måste bli mer engagerade. Mer nytänkande. Mer flexibla. Mer disciplinerade. Mer bedömande. Mer kontrollerande. Mer kreativa. Lätt att skylla på lärarna istället för att prata om minskade resurser. Större, heterogena klasser. Mer segregering. Sociala faktorer. Ekonomiska faktorer.
Det är lätt att skylla på lärarna. Lägga förändringsarbetet enbart på oss.
Jag har följt debatten på håll. Istället vänt min blick mot verkligheten. Skolans vardag. Både på skolan jag jobbar och i det utvidgade kollegiet genom det digitala skollyftet.
Och jag måste berätta något.
Mina kollegor kan inte bli mer engagerade. De är redan nytänkande och flexibla till tusen. De sliter och kämpar varje dag för att göra skoldagen så bra som möjligt för alla elever, de vrider sig själva ut och in för att nå fram till varje elev, för att hinna med, för att se var och en, för att möta alla behov - inte bara de kunskapsmässiga utan även sociala och känslomässiga. De har nya idéer de testar, ny teknik de använder, de följer forskning och utveckling för att förbättra sin undervisning, de granskar sig själva och varandra och jobbar ständigt för att vara de bästa lärare de kan vara. De jobbar varje dag för att hjälpa sina nyfikna, hårt kämpande elever att komma över, runt, under eller igenom alla de hinder som finns i vägen. De jobbar för att möta varje elev där de är och hitta sätt för att uppmuntra, motivera och leda just dem vidare.
Det är den slags lärare jag har sett. Den bilden har blivit starkare för varje dag under höstterminen. Det är lätt att skylla på lärare när man inte vet. När man aldrig jobbat där, när man aldrig känt tyngden av 20-30 barns utveckling på sina axlar. Det är lätt, Jan Björklund, att skylla på lärarna när man inte vill ta ansvar själv, när man inte har någon pedagogisk utbildning och inför förändringar trots att man inte vet vad man gör. Därför måste vi tala. Berätta hur det verkligen är. För det är inte lärarnas fel. Lärarna fortsätter kämpa trots att allt mer jobbar emot oss. För vi ser barnen. Vi ser deras utveckling och vet att vi måste fortsätta oavsett vad politiker och media målar upp för bild. För det är våra barn som drabbas, det är deras framtid det handlar om. Så vi fortsätter kämpa och vrida ut och in på oss själva för att räcka till. Tills samhället förändras eller vi kommer på ett sätt att klona oss själva.
Så till alla lärare som nu fått lite tid för vila. 
Kämpa på. 
Ni är ovärderliga. 
Inte bara för våra elever utan för hela vårt samhälle.

Om att upptäcka det lilla

Ibland går allt så fort. Man ska hinna med det ena och det andra, hantera konflikter, ringa föräldrar, städa undan, plocka fram. Arton händer i luften, arton röster som vill ha uppmärksamhet och stöd. Tankarna försöker nå till alla platser samtidigt och ändå vara stilla i ögonblicket.

För det är i de små ögonblicken mitt i allt det andra som miraklen händer.

Det är där en växande människa upptäcker att ett litet ord kan förändra allting.
Det är där en växande människa ser ett mönster i tal.
Det är där en växande människa ser ett värde i sin prestation.
Det är där en växande människa tänker ett steg längre och ställer en fråga som får oss alla att stanna upp och fundera.
Det är där en växande människa fylls av stolthet för att just hens arbete visas upp som exempel.
Det är där en växande människa nöjd kan pusta ut efter att ha kämpat och kämpat med en krävande uppgift.
Det är där en växande människa kan uppleva nöjet i att samarbeta och hjälpa någon annan.

Det är där lärandet sker.

I dessa små ögonblick som så snabbt rinner förbi.
Jag inser att det är dessa ögonblick jag vill fånga upp och lyfta fram.

Ibland kan man vara nöjd

I morse tränade mina ettor addition och samarbete samtidigt. Det var en spontanlektion då det jag hade planerat blev färdigt redan igår. Så vi räknade med hjälp av tärningar. Två och två. Jag tänkte att de nog skulle tycka att det var roligt, men oj vilken entusiasm det blev! De nästan kröp på bänkarna för att kunna se tärningarna och hjälpa varandra att skriva på rätt ställe. Det skrattades och pratades om hur lustigt det kan bli, till exempel när man råkar slå samma tal flera gånger i rad, eller när man slår samma tal som kompisen, eller när summan blir samma flera gånger fast man slog olika tal. Matematiskt språk på ett naturligt och otvunget sätt, för det var deras eget.

Efter en sådan lektion känns det verkligen som om man gjort något rätt.
Jag är glad.
Barnen är glada.

En bra dag för kunskap och växande helt enkelt.

Homonymer och tydliggörande av mål

Det är viktigt att eleverna vet vad det är de ska lära sig.
Att de vet vad som förväntas av dem.
Att de vet hur uppgifterna hjälper dem att nå dit de ska.
Att lärande- och bedömningsprocessen är genomskinlig och tillgänglig för dem.
Att vi har ett öppet lärande där de får möjlighet att ta mer och mer ansvar.

Hur detta görs blir väldigt annorlunda beroende på hur gamla eleverna är. Jag har funderat väldigt mycket på hur kunskapsmålen - det mina elever ska nå upp till, det de ska klara av - kan förstås av sjuåringar. Hur kan de tydliggöras för årskurs 1?

Jag har en idé.
En idé jag testar just nu. Så vi får se hur det går.

Jag har satt upp ett mål i klassrummet. Ett fotbollsmål. Där hänger vi sen upp fotbollar. I fotbollarna står våra mål. Våra kunskapsmål. Så mål i mål alltså.
Vi vill i mål med våra kunskapsmål. 
Vi vill vinna, nå hela vägen.

Olika ämnen har olika färg. Vid lektionens/dagens/veckans slut samtalar vi om målen i målet och på vilka sätt vi tränade på dem. Eleverna har även ett mindre fotbollsmål uppsatt i sin bänk där de klistrar fast små bollar med kunskapsmål. Detta får de ta med hem på fredagen för att visa sina föräldrar. På detta sätt ges möjlighet för samtal kring lärande både i skolan och hemma.

I två veckor har vi nu använt oss av målen i målet. Barnen börjar sakta förstå vad det handlar om, och kan ge exempel på hur vi arbetat med de olika målen. De gör kopplingar de annars kanske inte skulle gjort.
Så vi fortsätter experimentet och ser vart det leder.
Ser om det gör det jag vill att det ska göra.
Ser om det öppnar upp lärandeprocessen för mina elever.