Tankar efter min första termin

Första dagen på jullovet.
Mitt första jullov som lärare.
En hel termin har alltså gått. I somras kunde jag inte tänka mig den här dagen. Den var för långt borta. Ouppnåelig.
Men nu är den här.
Det har varit tufft, lärorikt, roligt, jobbigt, spännande och oerhört givande. Jag är inte samma lärare jag var när jag började och mina elever är inte samma elever de var i augusti. Vi har alla gjort framsteg.
Mycket har hänt och det finns mycket att berätta. Men en sak sticker ut. En sak bränner i mitt hjärta.
För samtidigt som jag fokuserat på mina första elever och alla utmaningar ettans första termin fört med sig, har en debatt om skolan dominerat medierna. PISA kom ut, och än en gång får lärarna ta smällen. Det är lätt att skylla på lärarna. Lätt för politiker. Lätt för dem att säga att vi måste bli mer engagerade. Mer nytänkande. Mer flexibla. Mer disciplinerade. Mer bedömande. Mer kontrollerande. Mer kreativa. Lätt att skylla på lärarna istället för att prata om minskade resurser. Större, heterogena klasser. Mer segregering. Sociala faktorer. Ekonomiska faktorer.
Det är lätt att skylla på lärarna. Lägga förändringsarbetet enbart på oss.
Jag har följt debatten på håll. Istället vänt min blick mot verkligheten. Skolans vardag. Både på skolan jag jobbar och i det utvidgade kollegiet genom det digitala skollyftet.
Och jag måste berätta något.
Mina kollegor kan inte bli mer engagerade. De är redan nytänkande och flexibla till tusen. De sliter och kämpar varje dag för att göra skoldagen så bra som möjligt för alla elever, de vrider sig själva ut och in för att nå fram till varje elev, för att hinna med, för att se var och en, för att möta alla behov - inte bara de kunskapsmässiga utan även sociala och känslomässiga. De har nya idéer de testar, ny teknik de använder, de följer forskning och utveckling för att förbättra sin undervisning, de granskar sig själva och varandra och jobbar ständigt för att vara de bästa lärare de kan vara. De jobbar varje dag för att hjälpa sina nyfikna, hårt kämpande elever att komma över, runt, under eller igenom alla de hinder som finns i vägen. De jobbar för att möta varje elev där de är och hitta sätt för att uppmuntra, motivera och leda just dem vidare.
Det är den slags lärare jag har sett. Den bilden har blivit starkare för varje dag under höstterminen. Det är lätt att skylla på lärare när man inte vet. När man aldrig jobbat där, när man aldrig känt tyngden av 20-30 barns utveckling på sina axlar. Det är lätt, Jan Björklund, att skylla på lärarna när man inte vill ta ansvar själv, när man inte har någon pedagogisk utbildning och inför förändringar trots att man inte vet vad man gör. Därför måste vi tala. Berätta hur det verkligen är. För det är inte lärarnas fel. Lärarna fortsätter kämpa trots att allt mer jobbar emot oss. För vi ser barnen. Vi ser deras utveckling och vet att vi måste fortsätta oavsett vad politiker och media målar upp för bild. För det är våra barn som drabbas, det är deras framtid det handlar om. Så vi fortsätter kämpa och vrida ut och in på oss själva för att räcka till. Tills samhället förändras eller vi kommer på ett sätt att klona oss själva.
Så till alla lärare som nu fått lite tid för vila. 
Kämpa på. 
Ni är ovärderliga. 
Inte bara för våra elever utan för hela vårt samhälle.