Nyligen höll jag en lektion i årskurs 1 där vi jämförde två sagor med hjälp av ett
venndiagram.
Efter att vi tillsammans listat likheter och skillnader mellan
Rödluvan och vargen och
Guldlock och de tre björnarna fick varje elev välja en likhet eller skillnad att illustrera och skriva om. Medan de jobbade gick jag omkring och pratade med dem och lät dem förklara vad det var de målade. En del hade valt ganska självklara likheter, som t.ex. att båda sagorna hade flickor som huvudpersoner, eller att båda sagorna utspelade sig i ett hus i en skog. Men en del hade valt likheter och skillnader som jag genom att enbart titta på bilden inte kunde förstå. Så jag bad dem förklara vilken likhet eller skillnad de hade valt - och fick så kliva in i deras förståelse av sagorna.
En elev hade på ena halvan av pappret målat vägen mellan rödluvans hus och mormors hus, och på andra halvan målat tre björnar som åt gröt. Vilken likhet/skillnad var det? Jag bad eleven förklara, och hen berättade att Rödluvan var tvungen att gå till mormor med mat, medan björnarna hade mat hemma hos sig redan. I klassen hade vi upptäckt att båda sagorna handlade om mat. Hen hade gått ett steg längre och uppmärksammat skillnaden i tillgången till mat.
En annan elev hade målat jägaren som högg vargen med en kniv, och tre björnar som vandrade i skogen. Vilken likhet/skillnad var det? Eleven förklarade att vargen var jagad av jägaren, medan björnarna kunde vandra fritt i skogen utan att någon jagade dem. Hen hade upptäckt skillnaden i djurens förutsättningar i sagan, något vi inte hade diskuterat i klassen tidigare.
Om vi bara tittar på det eleverna producerar kan vi ibland tro att de inte förstår.
Men då ligger felet hos oss, inte hos eleverna. I samtalet kan deras tankar komma fram och helt plötsligt ser vi hur djupt de faktiskt förstått. Det är vår skyldighet som lärare att lyssna på våra elever och låta dem uttrycka sina tankar. Först då gör vi dem rättvisa.
