Tankar i november

Tiden går fort.
Det är nu november. Jag har varit lärare i tre månader. Mer tid har gått åt till klassbloggen (www.barnenochbjornen.se) än denna. Och till att planera, utvärdera, konfliktlösa och allt annat som behöver göras. Det är fullt upp att vara lärare vill jag lova.
Jag vill ändå hålla igång denna blogg. För den rör andra saker också.
Och det finns så mycket att berätta om. Lärdomar som universitetet inte kunde ge, men som tre dagar i "verkligheten" snabbt visade mig.

Den största lärdomen? Att låta saker ta tid. Jag kan inte vara den perfekta läraren direkt. Mina elever kommer att förstå vad jag menar direkt. Jag kan inte introducera alla mina planer direkt.

Det måste få ta tid.
Det måste få ta tid utan att jag är för hård mot mig själv.
Gör kraven realistiska. Fortfarande höga, men realistiska. Både kraven på mig och kraven på eleverna. Tillsammans kommer vi dit vi vill, men det tar tid.

De första veckorna fick jag gång på gång påminna mig själv om att jag bara hade haft klassen i tre dagar, fem dagar, 11 dagar, 15 dagar...

Och framsteg har vi gjort.
Jag i min lärarroll.
Eleverna i sin läsning, sin skrivning, sin sociala förmåga och mycket mer.
Tillsammans bygger vi vår kunskap.

Min första etta

Jag har nu fått namnen på mina första elever.
18 namn.
18 blivande ettor.
Snart är det verklighet.
Snart blir 18 namn på en lista 18 nyfikna ansikten i mitt klassrum.
Oerhört spännande. Och väldigt nervöst.
För nu blir jag lärare på riktigt.

Stark som en maskros

ibland måste man var stark som en maskros
kämpa sig upp genom betongen
mot ljuset som väntar
däruppe nånstans

Hejsan väggen, här kommer jag!

Men jag hoppas
du förlåter mig
om jag svänger.

En liten krokus

En ensam
ledsen
liten krokus
i betongdjungeln.

Den kanske kan skänka lite hopp om vår i alla fall.

Dagens ungdomar vs morgondagens ungdomar

Jag blev både väldigt stolt och väldigt upprörd idag. Stolt över våra tvåor som skötte sig exemplariskt och överöstes av beröm på julvandringen i kyrkan, trots att de fick pulsa genom snödrivor i piskande vind för att komma dit. Upprörd över gymnasieungdomarna som från tredje våningen av någon anledning bestämde sig för att kasta snöbollar i huvudet på våra elever. Våra åtta-åriga elever. Och som fortsatte kasta trots att jag skrek åt dem att låta bli, att det var små barn de kastade på. Och träffade i huvudet. Hur tänker man när man gör så? Hur kommer man på idén att kasta snöbollar i huvudet på små barn när de bara går förbi? Det förstår inte jag.

Vinterskrud

Snön har kommit. Med den kylan. 

Men lite ljusare blir det ju i alla fall. 

Och vackert.