From the Coffin to the Royal Garden

Buddy had quite a journey. I realized the other day that my daily route is rather interesting as well.

I start out in the Coffin.
I take on the treacherous climb over the Raspberry Mountains.
After passing the Water Lily, I go through the blood red Centre of the Sun.
I try not to get lost in the West Woods where roads converge.
I cross the Meadow of the City.
I find rest at the Square of Homely Peace.
From there, I go on to the Courthouse and pass the Centre of the T, after which I finally arrive at my destination - the Royal Garden.

Do you know where I am?

Jag vill kunna vara stolt

Jag vill kunna vara stolt över min insats.
Jag vill kunna vara den bästa lärare jag kan vara.
Det vill nog alla lärare.

Men verkligheten för många ser annorlunda ut.
Som jag skrivit om tidigare.
Man vill, men räcker inte till.

Ibland går det inte längre. Och man tvingas söka en ny karriär.
Inte för att man inte vill vara lärare. Inte för att man inte älskar sitt jobb. Utan för att arbetsbördan gör det ohållbart.
Hur länge kan man stå rak i ryggen när man inte längre har tid att vara en bra lärare och ge eleverna det de behöver? Hur mycket klarar vår yrkesstolthet av?

Det här problemet finns inte bara här. Lärare kämpar för att få ihop arbete och vardag även i andra länder. Dokumentären American teacher visar situationen i USA. Väldigt intressant. Väldigt skrämmande.

Forskning visar att den viktigaste förutsättningen för elevernas utveckling i skolan är läraren. Att allt börjar med en bra lärare.

Och för att lärare ska kunna vara sina bästa jag behövs rätt förutsättningar. Passion, kreativitet, kunskap och engagemang räcker bara så långt.
Vi kan bara göra vårt bästa utifrån de förutsättningar vi får.

Vad behövs för en lyckad skola?
Jag säger lyssna på lärarna. Där finns svaren.

Ny arbetsbeskrivning: Du ska tåla lite stryk

Dags att ändra i platsannonserna.

Lägg till stryktålig. Snabbt återhämtande. Hårdhudad.

Lite stryk ska lärare tåla. Vi är ju precis som ordningsvakter och poliser.

Eller?

Om ett rådjur är värt en femma, får jag en tia för en varg?

Jag tror jag såg en varg från bussfönstret häromdan. Mellan Nyköping och Stockholm. Den stod där, ståtlig på fältet vid skogskanten, när vi for förbi. I ett par korta sekunder var den i mitt synfält. 

En varg. 

Kanske fanns där fler. Men jag är ganska säker på att det var en varg jag såg.

Det påminde mig om en händelse från när jag var liten. Jag minns inte alla detaljer, men nästan. 

Jag och några av mina bröder åker bil med farfar. Var vi hade varit minns jag inte, men vi är nu på väg hem. Vi åker förbi fält och skogar, små byar och kyrkor, och farfar berättar historier om platserna vi åker förbi. Snart ser vi rådjur, och farfar utlyser en tävling: 5 kronor om man ser ett rådjur! Äldsta brodern är först. Sen nästa. Och nästa. Jag spanar och spanar, men ser bara trädstammar och böljande gräs. Äldsta brodern ser några rådjur till och mitt mod sjunker. Jag hinner ju aldrig först. Försiktigt armbågar han mig i sidan och nickar ut mot ett fält till vänster. Jag stirrar ut, men ser ingenting, tittar oförstående på honom som fortsätter att nicka ut mot fältet. Till slut ser jag det: flera vita små rådjurssvansar som sticker upp ur gräset. Men då är det för sent; mina andra bröder har redan fått syn på dem. Jag ger upp och lutar mg tillbaka i sätet. Då och då glider min blick ut mot skogen och fälten utanför, men jag bryr mig inte om vad jag ser. Vi är snart hemma. Då, när jag gett upp och ofokuserat tittar ut genom fönstret fångar min blick ett rådjur. I bråkdelen av en sekund ser jag den, hoppandes mellan träden. 

- Där! ropar jag och flyger upp och pekar. Jag såg ett, där, i skogen! 

Men vi åker förbi så snabbt att ingen annan hinner se det. Så de tror inte på mig. Det räknas inte. Ingen femkrona. Men jag är helt säker på att det var ett rådjur jag såg. Jag minns fortfarande idag hur det rörde sig mellan träden. När vi till slut kommer hem är jag ledsen. Inte bara får jag ingen femma av farfar, men ingen tror på mig, och mina älskade bröder retar mig för att försöka luras. Då är det tur att jag har en snäll och förstående pappa som lyfter upp mig i famnen och viskar att han minsann tror på mig och att han nog har en femma liggandes i plånboken.

Banan Stureplan

Homonymer är jobbiga. Homografer kan också vara det, när ordet är skrivet.

En flicka på tunnelbanan tittade lite i sin pappas Metro.
Banan Stureplan, sa hon.
Banan Stureplan.
Banan Stureplan...

Ligger betoningen på den första eller andra vokalen?
Är det en banan? Eller handlar det kanske om T-banan?

Banan Stureplan.

Jag säger som flickan på tunnelbanan; det är roligast om det rimmar.

En hyllning till lärarkåren

Ni kryper på knäna under ökade krav och minskade resurser; 

ni kämpar mot ledning och högre makter för att ge era elever det de behöver; 

ni skriver brev till migrationsverket; 

ni samtalar med psykologer, läkare, polis och social; 

ni planerar fantastiska lektioner och projekt som ofta av olika anledningar inte blir av; 

ni hoppar in för kollegor som är sjuka; 

ni spenderar timmar med att samtala med elever som behöver stöd; 

ni kämpar för att engagera föräldrar; 

ni sträcker och tänjer på er själva för att räcka till; 

ni gråter över en otillräcklighet som inte är ert fel och gläds över de stunder då ni får vara de fantastiska lärare ni är. 

Allt det här och mycket mer gör ni, och varje litet steg framåt en elev tar gör att ni orkar lite till.

Som en av er sa:

"Det är inte lärarnas kompetens som brister utan lärarna själva; vi brister i frustration över att inte kunna klona oss själva för att hjälpa alla de elever som inte klarar av sin skolgång."

Trots en ökad arbetsbörda, sämre arbetsvillkor och politiker som drar åt fel håll, trots garanterad övertid, en lön som inte på långa vägar motsvarar det arbete som läggs ner och en tornande vägg att en dag gå in i, trots allt detta är jag oerhört stolt över att snart få sälla mig till er skara. 

Och trots att ledningar, kommuner och politiker inte så ofta ser och uppskattar det ni gör, så finns vi här som gör det - som uppskattar det oändligt mycket.

Tove, Karin, Åsa, Janina, Elisabeth, Isadora - det här är till er, men också till alla andra underbara lärare där ute som varje dag sliter och kämpar för våra barns framtid:

Ni är mina hjältar.

Vi går baklänges

Ett steg fram, två steg tillbaka.
Tillbaks till ruta ett, men längre ändå. Vi kommer till botten men klockan tickar vidare; solen går upp och ner; människor vandrar förbi.
Kanske kravlar vi upp. Kanske stannar vi kvar.
Kanske hittar vi en botten till.
Och en till.
Och en till.
Men alla steg tillbaka verkar leda oss fram ändå.

Så kanske är det baklänges vi går.