Vuxen enligt Swebus

Så var dagen här. Dagen då jag blir vuxen...

...enligt Swebus.

Tur att man är ungdom tills man är 32 hos Lärarförsäkringar.

Bokstaplar och termometrar

Min allra första dag som lärarvikarie var jag i en tvåa. Jag minns det tydligt, inte bara för att det var min första dag och jag var något nervös, utan för att jag redan då såg något som fick mig att tänka "så ska jag inte göra när jag har min egen klass". Vi har nu i uppgift att utveckla ett läsprojekt på universitetet, och jag gick in på lektion.se för att få lite inspiration. Tyvärr blev jag bara påmind om den där dagen för två år sedan. I den klassen hade de nämligen varsin "bokstapel" för att dokumentera hur många böcker de hade läst. Efter varje läst bok fick de på ett papper fylla i att de hade läst en bok, så kunde de se hur mycket de läst. 

Eller hur lite de läst. 

Ett bra sätt att uppmuntra till läsning, kanske man tänker först. Låt mig beskriva vad som hände under lektionen då eleverna skulle läsa. En del av dem - de som kunde avkoda hyfsat snabbt - sprang fram och tillbaka till bokhyllan för att hämta en ny bok, läsa den i raketfart och sedan hämta ännu en ny. Hela tiden korta, väldigt enkla böcker. När jag föreslog att de skulle testa en av de lite svårare böckerna sa de kort och koncist att nej, det ville de inte göra för då skulle det ta länge tid och då skulle de inte kunna fylla i lika mycket på sitt papper och då skulle någon annan hinna läsa mer än dem. Det viktiga var att få fylla i på pappret. Det var vad som värdesattes. Om de förstod vad de läste, eller utvecklades i sin läsning, spelade mindre roll. De skulle bara läsa fort. Några av de andra eleverna - som inte kunde läsa lika fort och inte hade fyllt i så mycket på sina bokstapel-papper, satt mest stilla och ville inte riktigt. De visste ju att de inte kunde komma ifatt de andra. Varför ens försöka? De skulle ju bara misslyckas. Detta var vad jag såg på lektion.se också. De flesta läsprojekt som var inlagda där hade något moment av tävling eller räkning av antal lästa sidor/böcker. Ibland gemensamt, ibland individuellt. Bokstaplar på väggen, termometrar som fylldes på per läst sida, en katt som fick längre svans... 

Men vilken syn på kunskap och läsning förmedlar vi till våra elever när vi jobbar på det sättet? Vad lär de sig? De lär sig att kvantitet går före kvalitet. Att snabbhet går före förståelse. De snabba läser utan eftertanke och de långsamma läser inte alls. Detta är inte vad jag vill förmedla till mina elever. För mig är det bättre att de läser en sida, men reflekterar och funderar över det de läst, än att de läst en hel bok men låtit det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Vi måste hitta andra sätt att uppmuntra till läsning, andra sätt att "mäta" vad god läsning är, där fokus ligger på innehåll och förståelse och inte på att ta sig till sista sidan så snabbt som möjligt.

Jag är en ungefärlig varelse

”Någon har kallat människan ”en ungefärlig varelse” som rymmer många motsatser. Samma person kan vara framfusig och blyg, modig och feg, elak och snäll, empatisk och självcentrerad, uppmärksam och inåtvänd, fritänkande och konservativ, intuitiv och rationell.” 

- Patricia Tudor-Sandahl, Ordet är ditt (2010:166)

Detta är för mig en befriande tanke. Jag har alltid känt att jag själv är en ungefärlig varelse, där många motsatser får plats. Men ofta ser människor bara den ena delen och blir väldigt förvånade när en motsats kommer fram. De tycker att ”det var inte likt dig” eller ”det trodde jag inte du kunde göra”. Men man är man inte alltid samma person på fotbollsplanen som på teaterscenen. Jag kan vara både vad du kallar blyg och vad du kallar modig på samma gång. Dessa begränsningar sker nog mer hos betraktaren än hos oss själva.

Jag har aldrig tyckt om att prata om människor i definitiva ordalag. Att säga att någon är på ett visst sätt kan låsa fast dem i en stereotyp, men också låsa fast mig så att jag inte kan reagera på ett bra sätt när personen i fråga agerar emot det ord jag stämplat henne med. Om jag bestämt att en människa är stark och självständig, hur kan jag då hjälpa och stötta henne när hon är svag och i behov av hjälp? Om jag bestämt att en människa är blyg och försiktig, hur kan jag då ta till vara på hennes kreativitet och framåtanda? Hur vi är vid ett tillfälle beror mycket på situationen. Den bild du ser av en människa en dag behöver inte alls vara det som är närmast dess mest sanna jag.

Jag värjer mig mot när människor säger hur jag är, när det är människor som inte känner mig. De som känner mig vet ju att det finns mer och menar det inte definitivt utan just då. Men människor som inte känner mig utan ser mig i en situation vet ju inte mer än just där och då. För dem att då säga ”du är så här” känns fel, för de vet ju inte.

Om en människa ska kunna vara sig själv så måste det finnas tillräckligt mycket plats hos dem runt omkring. Plats för den starke att vara svag, för den tålmodige att bli arg och för den självuppoffrande att vara självisk – utan att andra för den skull blir så förvånade att de inte kan hantera det.

Vi är alla ungefärliga varelser.

Och det är väl tur det.

Någon annans dag

Idag var min dag

säger vi ibland

när bra saker händer

Idag var inte min dag

och inte din

kanske var den någon annans

men vi lämnar den bakom oss

och försöker igen imorgon istället                        

Därför skriver jag

Språket utreder tanken. 

När jag skriver blir min tanke klarare. 

Genom orden får mina tankar ett annat liv. 

Att se tankarna utanför mig själv ger mig möjlighet att se dem från ett annat håll.

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok Ordet är ditt (2010) att ord lösgör energi. 

Något händer när vi skriver. 

Vi bearbetar, omförhandlar, definerar. 

Vi klargör. 

Vi släpper ut det som finns inom oss och låter det påverka oss igen, men utifrån - 

”ord som släpps fria och präntas på papper får en egen existens.” (Ibid., s.161).

När jag börjar skriva vet jag inte alltid vart det leder. 

Vart mina ord är på väg. 

De för mig framåt, lever sitt eget liv.

Mitt språk är mitt, men har ändå sitt eget liv. 

Jag lånar dess ord för min berättelse.

Vad händer med orden?

Någon sa till mig idag att när man sätter ord på något så begränsar man det. Det ligger något i det. Genom att välja en definition väljer man samtidigt bort en miljon andra. Orden räcker egentligen aldrig till för att beskriva något helt och fullt. Det blir bara en skuggbild av verkligheten. Min verklighet kan aldrig helt bli din, för när jag beskriver den förminskas den för att sedan åter ändra form i ditt sinne. Där är den färgad av dig och det som är ditt. Det som lämnar min mun är sällan det som når ditt öra, och det du menar kanske inte är det jag förstår. Vad händer där på vägen? Vad händer med orden på vandringen från mig till dig?

en tanke formas

ett ord lämnar mina läppar

hör du min tanke

eller din

The grass is always greener...

There are moments where you just wish you had a camera on you. 

One of those moments happened today. Imagine this: a very happy and bouncy Zvea, a giant stick, and a dogpark where the snow first melted and then froze leaving the entire park an ice rink. I throw the stick and Zvea bounces off! Soon realizing that it is difficult to stop, she decides to stand still and chew instead. This, however, proves to be difficult as well. She tries to find less slippery ground, finally retreating to the hill in one corner of the park. There, she tries to pin the stick down and balance it with one paw while chewing. Sadly she soon finds herself longingly watching the stick as it slides down the hill! Trying to catch it, she slides after! A couple of times she goes back up the hill to try again, but the stick keeps sliding down (I am laughing hysterically at this point). Finally she gives up, carries the stick to the gate and looks at me with big eyes. 

She is done with the ice.

The grass is literally greener on the other side.

Smart as she is, she knows that chewing would be a lot easier there.

Good dog, Zvea.
Good dog.

               This picture is from another day, when there was snow in the park instead of ice.