Vad ska man välja?

Sommarkurser...

Dinosaurier, naturgeografi, livets utveckling, astronomi, argumentationsanalys, global etik, mentorskap i högre utbildning...

Kan man läsa 52,5 poäng på en sommar?

Vad menade hen egentligen?

Sitter och skriver en litteraturanalys av en barnbok. Gör mina egna tolkningar. Läser andras tolkningar. Och funderar över vad författaren skulle säga om hen (första gången jag använt detta ord, haha!) läste dem.

Jag vill fråga.
Har vi förstått rätt? Tolkar vi in nåt som du inte alls tänkt? Gör vi tolkningar som är så långsökta och absurda att du bara skrattar?

Vad menade du egentligen? Menade du något alls?

"Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne." - Astrid Lindgren, Svenska Dagbladet 28/9 1970

Han, hon och hen

Vårt språk är i ständig förändring. Men en del förändringar tar lång tid och möter mycket motstånd. Redan på 60-talet introducerades ett könsneutralt pronomen i Sverige - hen. Fyrtio år senare är det fortfarande hett debatterat.

Jag hörde en pastor prata om detta nya ord med oro över att det skulle sudda ut skillnaderna mellan könen - de inneboende skillnader gud skapat oss med. Men vilka skillnader är han rädd att de ska sudda ut? De skillnader som är genetiska kan väl inte tas bort enbart med språket? Och de som är sociala skapelser, vill vi verkligen ha dem kvar?

Denne pastor har dessutom missförstått meningen med hen. Det skapades inte för att eliminera könen eller för att göra alla exakt likadana. Det finska språket, och flera andra, har alltid haft könsneutrala pronomen, utan att det verkar ha gjort dem mer förvirrade i sina könsidentiteter än andra. Nej, hen ska inte ersätta han och hon. Det ska komplettera dem. För det finns tillfällen då könet är oviktigt för sammanhanget, eller där man inte känner till könet, eller då man av någon anledning inte vill avslöja könet. Med hen får vi tre valmöjligheter istället för två.

Nyligen släpptes Sveriges första barnbok där hen används - Kivi och monsterhund. Det måste inte alltid vara en pojke eller flicka - ibland räcker det att det är ett barn. Vi behöver inte veta mer än så. Vi behöver inte delvis utestänga hälften av läsarna från igenkänning.

Ibland räcker det att det är ett barn.

Ibland räcker det att vi är människor.

Vi måste inte alltid delas upp i män och kvinnor.

Vi är först och främst människor.

Ibland räcker det.

Jag har många gånger när jag skrivit noveller och texter önskat att det funnits ett sådant ord, så att jag slapp välja om det skulle vara en pojke eller en flicka. För det spelar ingen roll just då. I den situationen spelar det ingen roll. Det kanske till och med förstör att veta. Ett könsneutralt pronomen öppnar upp för ett helt nytt sätt att skriva; det skapar en ny dimension i språket.

Även vid diskussioner på seminarier och i skrivandet av uppsatser dyker detta problem upp. Ofta spelar elevens kön ingen roll för ämnet i fråga - ibland kan det till och med vara kontraproduktivt att känna till då det kan leda bort från ämnet och ge plats för stereotyper och förutfattade meningar. Då får vi välja mellan att ständigt upprepa "eleven" - vilket snabbt blir tröttsamt - eller för sakens skull säga "vi säger att det är en hon". Och när detta har bestämts har det flera gånger hänt att vi efter en stund omedvetet övergår till "han" i alla fall.

Skulle det inte då - för jämlikhetens skull, för enkelhetens skull, för språkets skull - vara berikande med ett könsneutralt pronomen?

En del språkforskare är för användandet av hen, andra emot. Det kanske inte behövs. Man kan ju prata runt det, om än omständigt, och sådana ändringar i ett stabilt språks grammatik är svåra att genomföra. Det är inte bara ett nytt substantiv - som vårt språk ständigt berikas med - utan ett nytt pronomen.

Visst kan det kännas konstigt och ovant att säga först. Det kanske tar ett par generationer innan det får fäste. Jag vet inte om det är värt det eller inte. Om ett sådant ord verkligen behövs. Men jag kan tänka mig flera tillfällen där det för mig skulle passa väldigt bra att använda.

Jag kanske ska testa?

I alla fall ska jag önska mig Kivi och monsterhund i födelsedagspresent. Jag tycker den verkar alldeles fantastisk. Men det återstår att se.

Läshunger

Det bästa vi kan ge våra barn är läshunger.
En törst för kunskap.
Ett nyfiket sinne,
som undersöker och tar reda på,
som ställer frågor och inte tar vuxna på orden.

Tro inte på allt ni hör! Leta information, sålla och bestäm själv vad du tror!
Frågvishet... detta underbara ord...
Frågvishet!
Ställ alltid frågor!

Visst kan det bli jobbigt när små barn ständigt frågar "Varför det? Varför det? Varför det?". Men om vi kan ta till vara på detta, och inte kväva det, utan föda det och ge det plats att utvecklas, då ger vi barnen möjlighet att växa upp till självständigt tänkande individer!

Ge barnen läshunger, då får de hela världen!
Inte bara magiska världar, utan också vår egen.
Nyckeln till kunskap.
Nyckeln till frihet.
Nyfikenhet, frågvishet, läshunger!

"O mäktiga feer, ge mitt barn i faddergåva inte bara hälsa, skönhet, rikedom och allt det där ni brukar komma stickande med - ge mitt barn läshunger, det ber jag er om med brinnande hjärta! Jo, för jag vill så gärna att mitt barn ska få i sin hand nyckeln till det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.
.
Så där borde varenda mamma tänka - och sedan tillägga: Böckerna ska jag försöka skaffa fram själv, man kan inte begära allt av feer. Och det finns ju bibliotek." - Astrid Lindgren

Från "Om läshunger", publicerad i tidskriften Vi Husmödrar 1956:10. Denna essä, samt flera andra av Astrid Lindgrens texter, finns att hitta i boken Det gränslösaste äventyret. Absolut läsvärd!

Jag är den jag är

För ett tag sen hade jag ett samtal vid skollunchen med två flickor i ettan. En av dem frågade mig om jag var kristen eller muslim. I deras område var det väldigt viktigt att identifiera sig som det ena eller det andra. Jag svarade att jag inte var något av det, och att det måste man inte vara. Hon funderade en sekund, sen sa hon: "Jaha, är du bara svensk?" Jag förklarade att ja, jag är svensk, men att kristen/muslim har med religion att göra och svensk är ju en nationalitet, så det är inte samma sak. Då säger den andra flickan vid bordet: "Fast det kan vara olika med det där (nationalitet), för jag är irakier för mina föräldrar är irakier, fast jag är också svensk för jag är född här. Man kan va båda på samma gång." Oerhört stolt svarade jag leende: "Ja, precis. Man kan vara båda på samma gång."

En sjuårig flicka har förstått något som många vuxna har problem att förstå. Nationalitet och etnicitet är inte nödvändigtvis samma sak, och vad vi identifierar oss som måste vi själva få bestämma. Den här flickan var irakier OCH svensk, utan att dessa på något sätt motverkade varandra. Tråkigt nog kommer hon antagligen stöta på människor som vill få henne att välja det ena eller det andra. Jag hoppas att hon kan hålla fast vid sin identitet. För vi måste få identifiera oss själva. Detta gäller inte bara etnicitet/nationalitet utan alla delar av vårt jag.

Vi fastnar så ofta vid det yttre. Men det är inte vårt jobb att sätta etiketter på folk. Det är vårt jobb som lärare att ge våra elever en plats där de får vara sig själva, skapa sig själva och identifiera sig själva.

Enligt barnkonventionen har varje människa rätt till ett namn. Varje människa måste sen få rätt att bestämma vad det namnet ska rymma.

Min identitet måste få bestämmas av mig. Länge lät jag andras förväntningar svara på frågan "vem är jag". Först när jag släppte det - och inte lät gud eller människor säga vem jag var - kunde jag ta kontroll och ansvar över min egen identitet. Äntligen var jag fri att helt vara den jag är, och den jag ville vara. Den friheten måste vi även ge våra elever. Det är inte vårt jobb att berätta för dem vilka de är eller få dem att få plats i en liten låda. Det är vårt jobb att "låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet" (Läroplanen för grundskolan, 2011:7). Det är vårt jobb att skapa en plats där varje elev kan "få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter"(Ibid., s10). Då kan de bli trygga i sin identitet - den de själva skapat och definierat. Precis som den sjuåriga flickan.

"I am no bird; and no net ensnares me: I am a free human being with an independent will."

- Charlotte Brontë, Jane Eyre

(För vidare läsning, se här, speciellt René Leons artikel "På väg mot en diversifierad normalitet".)

Tankar om rättvisa...

Vad är egentligen rättvisa?

Är det att ge alla exakt samma sak?

Eller är det att ge varje individ det de behöver för att lyckas?

Ur "En kamp om kunskap" av Seija och Maria Wellros

Sushi, död och dekadens

Tiderna förändras.
När jag var liten och åkte på utflykter med skolan brukade jag ha med mig mackor med norrbodakorv, en festis och kanske några ballerinakex.
År 2012 är det annat som gäller.

Sushi. 
Pastasallad med grillad halloumi. 
Trekantssmörgåsar av den finare sorten.

Borta är den gamla hederliga, hemmagjorda smörgåsen med norrbodakorv.

"Trekantssmörgåsen är den perfekta matsäcken för en dag med död och dekadens" som en mellanstadiepojke uttryckte det när han packade upp sin matsäck på armémuseet.

Och där kanske det funkar. Inomhus, med bord och stolar. Även sushi, trots att hälften hamnade på botten i ryggsäcken.
Men jag undrar om sushi tas med på utflykten till skogen också...