Vårt språk är i ständig förändring. Men en del förändringar tar lång tid och möter mycket motstånd. Redan på 60-talet introducerades ett
könsneutralt pronomen i Sverige -
hen. Fyrtio år senare är det fortfarande
hett debatterat.
Jag hörde en pastor prata om detta nya ord med oro över att det skulle sudda ut skillnaderna mellan könen - de inneboende skillnader gud skapat oss med. Men vilka skillnader är han rädd att de ska sudda ut? De skillnader som är genetiska kan väl inte tas bort enbart med språket? Och de som är sociala skapelser, vill vi verkligen ha dem kvar?
Denne pastor har dessutom missförstått meningen med hen. Det skapades inte för att eliminera könen eller för att göra alla exakt likadana. Det finska språket, och flera andra, har alltid haft könsneutrala pronomen, utan att det verkar ha gjort dem mer förvirrade i sina könsidentiteter än andra. Nej, hen ska inte ersätta han och hon. Det ska komplettera dem. För det finns tillfällen då könet är oviktigt för sammanhanget, eller där man inte känner till könet, eller då man av någon anledning inte vill avslöja könet. Med hen får vi tre valmöjligheter istället för två.
Nyligen släpptes
Sveriges första barnbok där hen används -
Kivi och monsterhund. Det måste inte alltid vara en pojke eller flicka - ibland räcker det att det är ett barn. Vi behöver inte veta mer än så. Vi behöver inte delvis utestänga hälften av läsarna från igenkänning.
Ibland räcker det att det är ett barn.
Ibland räcker det att vi är människor.
Vi måste inte alltid delas upp i män och kvinnor.
Vi är först och främst människor.
Ibland räcker det.
Jag har många gånger när jag skrivit noveller och texter önskat att det funnits ett sådant ord, så att jag slapp välja om det skulle vara en pojke eller en flicka. För det spelar ingen roll just då. I den situationen spelar det ingen roll. Det kanske till och med förstör att veta. Ett könsneutralt pronomen öppnar upp för ett helt nytt sätt att skriva; det skapar en ny dimension i språket.
Även vid diskussioner på seminarier och i skrivandet av uppsatser dyker detta problem upp. Ofta spelar elevens kön ingen roll för ämnet i fråga - ibland kan det till och med vara kontraproduktivt att känna till då det kan leda bort från ämnet och ge plats för stereotyper och förutfattade meningar. Då får vi välja mellan att ständigt upprepa "eleven" - vilket snabbt blir tröttsamt - eller för sakens skull säga "vi säger att det är en hon". Och när detta har bestämts har det flera gånger hänt att vi efter en stund omedvetet övergår till "han" i alla fall.
Skulle det inte då - för jämlikhetens skull, för enkelhetens skull, för språkets skull - vara berikande med ett könsneutralt pronomen?
En del språkforskare är för användandet av hen, andra emot. Det kanske inte behövs. Man kan ju prata runt det, om än omständigt, och sådana ändringar i ett stabilt språks grammatik är svåra att genomföra. Det är inte bara ett nytt substantiv - som vårt språk ständigt berikas med - utan ett nytt pronomen.
Visst kan det kännas konstigt och ovant att säga först. Det kanske tar ett par generationer innan det får fäste. Jag vet inte om det är värt det eller inte. Om ett sådant ord verkligen behövs. Men jag kan tänka mig flera tillfällen där det för mig skulle passa väldigt bra att använda.
Jag kanske ska testa?
I alla fall ska jag önska mig Kivi och monsterhund i födelsedagspresent. Jag tycker den verkar alldeles fantastisk. Men det återstår att se.
