Jag är en ungefärlig varelse

”Någon har kallat människan ”en ungefärlig varelse” som rymmer många motsatser. Samma person kan vara framfusig och blyg, modig och feg, elak och snäll, empatisk och självcentrerad, uppmärksam och inåtvänd, fritänkande och konservativ, intuitiv och rationell.” 

- Patricia Tudor-Sandahl, Ordet är ditt (2010:166)

Detta är för mig en befriande tanke. Jag har alltid känt att jag själv är en ungefärlig varelse, där många motsatser får plats. Men ofta ser människor bara den ena delen och blir väldigt förvånade när en motsats kommer fram. De tycker att ”det var inte likt dig” eller ”det trodde jag inte du kunde göra”. Men man är man inte alltid samma person på fotbollsplanen som på teaterscenen. Jag kan vara både vad du kallar blyg och vad du kallar modig på samma gång. Dessa begränsningar sker nog mer hos betraktaren än hos oss själva.

Jag har aldrig tyckt om att prata om människor i definitiva ordalag. Att säga att någon är på ett visst sätt kan låsa fast dem i en stereotyp, men också låsa fast mig så att jag inte kan reagera på ett bra sätt när personen i fråga agerar emot det ord jag stämplat henne med. Om jag bestämt att en människa är stark och självständig, hur kan jag då hjälpa och stötta henne när hon är svag och i behov av hjälp? Om jag bestämt att en människa är blyg och försiktig, hur kan jag då ta till vara på hennes kreativitet och framåtanda? Hur vi är vid ett tillfälle beror mycket på situationen. Den bild du ser av en människa en dag behöver inte alls vara det som är närmast dess mest sanna jag.

Jag värjer mig mot när människor säger hur jag är, när det är människor som inte känner mig. De som känner mig vet ju att det finns mer och menar det inte definitivt utan just då. Men människor som inte känner mig utan ser mig i en situation vet ju inte mer än just där och då. För dem att då säga ”du är så här” känns fel, för de vet ju inte.

Om en människa ska kunna vara sig själv så måste det finnas tillräckligt mycket plats hos dem runt omkring. Plats för den starke att vara svag, för den tålmodige att bli arg och för den självuppoffrande att vara självisk – utan att andra för den skull blir så förvånade att de inte kan hantera det.

Vi är alla ungefärliga varelser.

Och det är väl tur det.

Någon annans dag

Idag var min dag

säger vi ibland

när bra saker händer

Idag var inte min dag

och inte din

kanske var den någon annans

men vi lämnar den bakom oss

och försöker igen imorgon istället                        

Därför skriver jag

Språket utreder tanken. 

När jag skriver blir min tanke klarare. 

Genom orden får mina tankar ett annat liv. 

Att se tankarna utanför mig själv ger mig möjlighet att se dem från ett annat håll.

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok Ordet är ditt (2010) att ord lösgör energi. 

Något händer när vi skriver. 

Vi bearbetar, omförhandlar, definerar. 

Vi klargör. 

Vi släpper ut det som finns inom oss och låter det påverka oss igen, men utifrån - 

”ord som släpps fria och präntas på papper får en egen existens.” (Ibid., s.161).

När jag börjar skriva vet jag inte alltid vart det leder. 

Vart mina ord är på väg. 

De för mig framåt, lever sitt eget liv.

Mitt språk är mitt, men har ändå sitt eget liv. 

Jag lånar dess ord för min berättelse.

Vad händer med orden?

Någon sa till mig idag att när man sätter ord på något så begränsar man det. Det ligger något i det. Genom att välja en definition väljer man samtidigt bort en miljon andra. Orden räcker egentligen aldrig till för att beskriva något helt och fullt. Det blir bara en skuggbild av verkligheten. Min verklighet kan aldrig helt bli din, för när jag beskriver den förminskas den för att sedan åter ändra form i ditt sinne. Där är den färgad av dig och det som är ditt. Det som lämnar min mun är sällan det som når ditt öra, och det du menar kanske inte är det jag förstår. Vad händer där på vägen? Vad händer med orden på vandringen från mig till dig?

en tanke formas

ett ord lämnar mina läppar

hör du min tanke

eller din

The grass is always greener...

There are moments where you just wish you had a camera on you. 

One of those moments happened today. Imagine this: a very happy and bouncy Zvea, a giant stick, and a dogpark where the snow first melted and then froze leaving the entire park an ice rink. I throw the stick and Zvea bounces off! Soon realizing that it is difficult to stop, she decides to stand still and chew instead. This, however, proves to be difficult as well. She tries to find less slippery ground, finally retreating to the hill in one corner of the park. There, she tries to pin the stick down and balance it with one paw while chewing. Sadly she soon finds herself longingly watching the stick as it slides down the hill! Trying to catch it, she slides after! A couple of times she goes back up the hill to try again, but the stick keeps sliding down (I am laughing hysterically at this point). Finally she gives up, carries the stick to the gate and looks at me with big eyes. 

She is done with the ice.

The grass is literally greener on the other side.

Smart as she is, she knows that chewing would be a lot easier there.

Good dog, Zvea.
Good dog.

               This picture is from another day, when there was snow in the park instead of ice.

Varning för killar!

Tjejerna på förskolan hade byggt ett klubbhus med madrasser, stolar och filtar. De hade gjort iordning sängar, mat och lite andra saker man behövde i ett klubbhus. Bestick och sånt där. Och så skylten! Skylten var nog viktigast. För det var inte ett vanligt klubbhus. Det var ju ett "härfåringakillarvara"-klubbhus. 

Så här såg skylten ut:

Väldigt tydlig. I alla fall på den här förskolan där alla killar hade relativt kort hår.

Trots att tjejerna var väldigt nöjda med sin skylt, blev killarna inte så glada när de såg den. Nu måste de ju bara ta sig in! Medan tjejerna högt deklarerade: "Varning för killar!" (med vilket de inte menade "akta er för här finns killar" utan "killar akta er, här är det farligt för er") började några av killarna resonera med dem om varför inte de fick vara med. Till slut bestämde de att om man bad snällt och lovade att inte förstöra så fick man komma in och hälsa på. Samtidigt hade några andra killar barrikaderat sig i ritrummet som nu blivit ett "härfåringatjejervara"-klubbhus. En stor skylt på en tjej med ett kryss över hade ritats och hängts upp utanför. Därinne var de sen i full fart med att tillverka biljetter för att få komma in i tjejernas klubbhus. Sen stod de snällt där på led utanför, med en biljett var som tjejerna fick riva. På killarnas egna initiativ gick priset sen upp till inte bara två, utan tre biljetter. Det var ju ganska roligt att tillverka dem trots allt!

Isen smälter

Isen smälter vid bryggan.

Snart är våren här.