Vad händer med orden?

Någon sa till mig idag att när man sätter ord på något så begränsar man det. Det ligger något i det. Genom att välja en definition väljer man samtidigt bort en miljon andra. Orden räcker egentligen aldrig till för att beskriva något helt och fullt. Det blir bara en skuggbild av verkligheten. Min verklighet kan aldrig helt bli din, för när jag beskriver den förminskas den för att sedan åter ändra form i ditt sinne. Där är den färgad av dig och det som är ditt. Det som lämnar min mun är sällan det som når ditt öra, och det du menar kanske inte är det jag förstår. Vad händer där på vägen? Vad händer med orden på vandringen från mig till dig?

en tanke formas

ett ord lämnar mina läppar

hör du min tanke

eller din

The grass is always greener...

There are moments where you just wish you had a camera on you. 

One of those moments happened today. Imagine this: a very happy and bouncy Zvea, a giant stick, and a dogpark where the snow first melted and then froze leaving the entire park an ice rink. I throw the stick and Zvea bounces off! Soon realizing that it is difficult to stop, she decides to stand still and chew instead. This, however, proves to be difficult as well. She tries to find less slippery ground, finally retreating to the hill in one corner of the park. There, she tries to pin the stick down and balance it with one paw while chewing. Sadly she soon finds herself longingly watching the stick as it slides down the hill! Trying to catch it, she slides after! A couple of times she goes back up the hill to try again, but the stick keeps sliding down (I am laughing hysterically at this point). Finally she gives up, carries the stick to the gate and looks at me with big eyes. 

She is done with the ice.

The grass is literally greener on the other side.

Smart as she is, she knows that chewing would be a lot easier there.

Good dog, Zvea.
Good dog.

               This picture is from another day, when there was snow in the park instead of ice.

Varning för killar!

Tjejerna på förskolan hade byggt ett klubbhus med madrasser, stolar och filtar. De hade gjort iordning sängar, mat och lite andra saker man behövde i ett klubbhus. Bestick och sånt där. Och så skylten! Skylten var nog viktigast. För det var inte ett vanligt klubbhus. Det var ju ett "härfåringakillarvara"-klubbhus. 

Så här såg skylten ut:

Väldigt tydlig. I alla fall på den här förskolan där alla killar hade relativt kort hår.

Trots att tjejerna var väldigt nöjda med sin skylt, blev killarna inte så glada när de såg den. Nu måste de ju bara ta sig in! Medan tjejerna högt deklarerade: "Varning för killar!" (med vilket de inte menade "akta er för här finns killar" utan "killar akta er, här är det farligt för er") började några av killarna resonera med dem om varför inte de fick vara med. Till slut bestämde de att om man bad snällt och lovade att inte förstöra så fick man komma in och hälsa på. Samtidigt hade några andra killar barrikaderat sig i ritrummet som nu blivit ett "härfåringatjejervara"-klubbhus. En stor skylt på en tjej med ett kryss över hade ritats och hängts upp utanför. Därinne var de sen i full fart med att tillverka biljetter för att få komma in i tjejernas klubbhus. Sen stod de snällt där på led utanför, med en biljett var som tjejerna fick riva. På killarnas egna initiativ gick priset sen upp till inte bara två, utan tre biljetter. Det var ju ganska roligt att tillverka dem trots allt!

Isen smälter

Isen smälter vid bryggan.

Snart är våren här.

Belöningssystem i skolan

Jag har länge funderat på om belöningssystem i skolan verkligen är bra. Visst, kortsiktigt kanske de "fungerar", men vad lär vi barnen egentligen? Jag hittade idag en beteendevetare som talar om just detta.

Alla mina lärarkollegor - LÄS!
Först artikeln HÄR och sen vidare till hennes blogg En annan du.
Oerhört tänkvärt.

Vad ska man välja?

Sommarkurser...

Dinosaurier, naturgeografi, livets utveckling, astronomi, argumentationsanalys, global etik, mentorskap i högre utbildning...

Kan man läsa 52,5 poäng på en sommar?

Vad menade hen egentligen?

Sitter och skriver en litteraturanalys av en barnbok. Gör mina egna tolkningar. Läser andras tolkningar. Och funderar över vad författaren skulle säga om hen (första gången jag använt detta ord, haha!) läste dem.

Jag vill fråga.
Har vi förstått rätt? Tolkar vi in nåt som du inte alls tänkt? Gör vi tolkningar som är så långsökta och absurda att du bara skrattar?

Vad menade du egentligen? Menade du något alls?

"Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne." - Astrid Lindgren, Svenska Dagbladet 28/9 1970